(10(11 Hl SS ME SS Mtb skådespel att se våra tiraljörer liksom räfvar eller ormar smyga sig från sten till sten ända inunder stadens vallar, derifrån man då besvarar deras geversskott med kanonskott. Om natten är det ett beständigt fyrverkeri. — — — Det är svårt att göra sig ett begrepp om den mödosamma tjenstgöringen som belägringskorpsen har att förrätta. Vakten i löpgrafvarna varar 24 timmar. Vi tillbringa hvar tredje natt i en med vatten fyld håla eller graf, der det är omöjligt att uppgöra eld för att skydda sig emot kölden. Med ryggen stödd emot skanskorgarne, fötterna på en stenhög, handen på geväret, hålla sig officerare och soldater, nästan utan att se hvarandra, kämpande emot sömnen, beredda att springa upp på första rop af posterna. Belägringsarmeen har grast 20 kilometres (nära 2 svenska mil) i klipporna; den försvarar sina verk hårdnackadt, under ett regn af projektiler, emot en bakom murar och grafvar förstucken, i material och menniskor beständigt förstärkt fiende. Alma fordrade 3 timmar, Inkerman en dag; belägringen fordrar hela månader. De unga, nyligen från Frankrike anlända soldaterna behöfva lång tid, innan de vänja sig vid så svåra ansträngningar, men de gamla trupperna hafva ingen annan otålighet än den, att nå det ärorika mål, som de hafva för ögonen. De veta att fienden är mera plågad än de. Denna tonke gör att de trotsa alla slags lidanden. — En af de sednaste nätterna, under ett hällregn och vid sullständigt mörker, sågo de af köld darrande posterna ett tjog af dessa oförvägna frivilliga, som i armöen kallas enfants perdus, emedan de sätta sitt lif på spel vid de djerfvaste företag, och läto dem på ett tecken framrycka från våra löpgrafvar emot fästningen. Två gingo förut, den ene bakom den andre på ett afstånd af 5 steg. Derelter följde resten af truppen, främst en officer af 7:de linieregementet, vid namn Benner. ÄAlla lågo på magen och iakttogo den djupaste tystnad; de kröpo. Deras ledare, en s. d. Zuav, hade lärt dem detta fortskaslningssätt. En hvar låter, så snart han lagt sig, sitt gevär glida så långt fram på högra sidan, att han jemnt och nätt kan nå det med handen, sedan kryper han sjelf efter sitt gevär, skjuter det åter framåt och framskrider på detta vis utan buller, alltid beredd att springa upp och upprista buken på den fiende, som skulle öfverraska honom. Den förste karlen sökte med sina spanande blickar genomtränga mörkret och undersökte vägen. Den andre var i förbindelse med officeren. Vägen, som de hade att tillryggalägga, gick i bugter. En kulle, bakom hvilken låg en rysk trupp i bakhåll, måste de lemna till höger. Att rusa på denna post, taga eller döda den var en bagatell, men det skulle ha väckt alarm. Man måste kringgå den, smyga emellan den och grafven, se de fientliga arbetena och vända tillbaka, utan att fienden hade en aning om den fara som hotade honom. Innan officeren intränger i det trånga rummet, hvilket skiljer grafven från den ryska posten, lemnar han qvar mera ån hälften af sitt folk. Om de upptäckas, skola de störta sig på posten! Han sjelf med 5 eller 6 beslutsamma man, öfverskrider denna farliga sträcka och smyger sig längs utmed gralven. Han ser vid kanten spanska ryttare, förhuggningar af nyfåld skog, innerst sotanglar. Han undersöker dessa försvarsanstalter med handen; de äro fast vid marken. Grafven har 6 fots djup, regnvattnet har stannat deri. Att fylla grafven var omöjligt; att borttaga förhuggningarne skulle kosta mycken tid, det är bättre att bränna upp dem; de spanska ryttarne äro sammankedjade. Om en brinner, blir den andre stående; det är bättre att borttaga dem och bära dem 20 steg längre tillbaka; der äro de våra. Natten är en af de mörkaste. Några steg från honom visar sig en menniska. Förvånad kryper han emot honom. Det var en af hans folk. Om alla uppstode. skulle allt blottställas! Officeren sramrycker annu langre; en lopgraf hejdar honom; han hör buller af skyshlar, hackor och spadar; han hör arbetarne prata, po sterna plaska i vattnet, folket hosta. Hvad göra de? Det är ett doft buller, det är en mina. Han ser hvar den börjar och hvarthän den går. Imellertid fortfar ösregnet. Det är kallt och blixten af en kanon kan förråda de djerfve. Ossiceren ger tecken till återtåg. Man tar samma väg tillbaka som man kommit. Spåren på den upplösta jorden visa vägen. Man passerar åter förbi den ryska posteringen. De ryska soldaterna se icke döden 2 steg bakom sig. De tala sakta med hvarandra. Man kan taga dem allesammans till fånga, men det vore dumt. Det återstår ännu andra arbeten att undersöka. Framgången af företaget är mera värd än 10 ryska soldaters död. Slutligen, sedan allt är utspejadt, når han resten af truppen, som ligger och väntar i smutsen. Ingenting nytt, gossar7? mumlar officeren. — Ingenting. — I I I I