Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1855, sida 2

2———— ———— — —— ——— ——— — Du missräknar dig på en svaghet, den jag icke känner! — sade hon — Man dömmer samma handlingar olika från din och min standpunkt. Vankelmodet har ännu aldrig böjt Kristinas själ; den är uppöjd öfver hennes köns lyten. — Men barmhertigheten, qvinna, barmhertigheten! — Det tillhör ensalden att låta bedraga sig af dylika benämningar. — Men rättvisan, drottning, rättvisan! — utropade Anna. — Lagen har afgjort, — var Kristinas isande svar. — Barmhertige Gud! — ropade Anna och ryste tillbaka. Katarina deremot fattades af en vild hejdlös förtvillan. Hennes ögon gnistrade, hennes kinder blossade, hennes läppar skälfde, under det de drogo sig till ett hånleende. — Det är rätt, — utbrast hon — att du förlustar dina undersåter med skådespel af afrattningar och blod, medan du förslösar deras pengar på baletter och nöjen. Det blir ett hyfsadt folk, som vanjes vid stupstockar på sina torg och stegel på sina backar. Kristinas efterverld skalt prisa henne för hennes bildning och förfinade seder, och hennes tidehvarf skall bli räkÅ som upplysningens morgon för hennes folk. Ha, ha, hal — — Du tror dig befästa din säkerhet på din thron genom att lutgjuta blod och afslå de missnöjdes hufvuden: så gjorde din sarsader före dig, men var han lycklig? Ur det blod han gjöt vexte folkets hat och himlens förbannelse, och samvetsfriden förskjöt honom. — — — Skola då konungar jemt gå undan för konungar för att oupphörligen tjena till fruktlösa exempel? ... Dro:tning, frukta konungarnes och folkens store domare — Gud och historien! i Sådana ord hade aldrig förr träffat Kristinas öra. Bleknande och darrande stammade hon: Gå! — under det hon med handen gjorde en afvisande åtbörd. — Jag kan icke lemna er med mindre jag afvunnit er åtminstone en nåd, — sade Anna! — O, drottning, om ömheten, barmhertigheten, eller menskligheten har en enda röst i er själ, låt den tala för att beveka er, att ännu skänka det unga lif, som så snart skall ryckas bort från framtidens alla ofödda fröjder, en glädje, en enda, en sista! Låt denna qvinna och mig få säga honom ctt farväl. (Forts.)