— Skämt? — rent allvar! antingen blir ni spetsad på hans lans, eller får ni tjensten. Försvara er, som om ni stode på slagfältet. Saken hade tagit en allvarsammare vändning än jag anade. Hade jag trott att det stått mig fritt att återgifva slag på slag, så hade jag ej varit det minsta orolig; men då jag fann mig förbunden att göra ringa bruk af min sabel, och dessutom såg mig gifven till pris åt en furstlig motståndare, som skattade sin heder såsom fäktare större än motpartens lif, så var jag uppenbart den förlorande, men det var försent att gå tillbaka. Jag semlade all den kallblodighet jag ägde, och beredde mig på att mottaga storfursten, hvilken just hade nått ändan af allGen och kastat om hästen. Djuret kom jagande i sträckande galopp, och Konstantin ha de så djupt böjt sig ned på hästens hals, att han nästan beläcktes af springarens mahn. Då han nådde mig, riktade han en stöt mot mitt bröst; men jag parerade honom och sprang åt sidan, då ryttare och häst flögo mig förbi. — ,Bra! Bra! — utropade Storfursten — ,än en gång! Utan att lemna mig tid till någon invändning, red han tillbaka och förnyade anfallet med stort raseri. Jag fixerade honom skarpt och i det afgörande ögonblicket parerade jag med en qvart och gjorde genom ett språng på sidan hans andra angrepp lika oskadligt, som det första. Storfursten utstötte ett riktigt tjutande, ilade tillbaka och syntes fast i hågen att sluta leken med mitt spetsande på lansen; men då han tredje gången kom susande mot mig, beslutade jag att det skulle blifva sista gången. Jag åtnöjde mig ej längre med en blott parade, utan högg i ett hugg utaf storfurstens lansstång, så att han satt der atväpned. Med blixtens hastighet fattade jag hästen i tygeln och ryckte honom baklänges, så att han föll, i detsamma jag satte sabeln på Storfurstens bröst. General Rodna uppgaf ett rop af förskräckelse, ty han trodde att jag ville nedsticka prinsen, och Konstantin trodde detsamma, ty han skiftade färg. Men jag tog ett steg tillbaka, bugade mig och sade: ,Ers Kejserliga Höghet täcktes nu nådigt asgöra om jag äger skicklighet nog att öfva de ryska soldaterna i fäktning.s — Ja vid Rysslands skyddspatron; ni har det! En sådan fäktare har jag ännu ej haft att göra med! Gif hit er ansökan om ijensten! Uppkommen i sina rum skref han på ansökningen till kejsaren en rekommendation. Det är öfverflödigt att nämna, det jag fick tjensten.