Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1855, sida 1

lallet för de eventuella konventionernas verk ställande. Preussen tillfogar dessutom, att et uppskof af verkställigheten skulle medföra så mycket mindre olagenheter, som preussiska ar. måen, om det blesve nödvändigt att sätta der på krigsfot, skulle vara sardig före den ur. sprungligen fastställda tiden. Preussiska rege. ringen förblir alltså besluten att icke ändra ka. rakteren af sina sorpligtelser. Tillaggsartikeln har kunnat utsträcka dem; men den har icke modisicerat deras natur och Preussen har emot Österrike blott förpligtat sig till en desensiv allians. De begge tyska stormakterna måste dessutom förena sina bemödanden, för att vinna Rysslands bifall till de i noten af d. 8 Augusti uppförda 4 punkterna och det vore nödvandigt, på det att denna gemensamhet i handling förverkligade sig, att Preussen sjelf deltoge i definitionen af dessa första grundvalar för den blifvande freden. Hvad de statshandlingar beträssa, som hafva till syfte att befästa Europas jemnvigt eller ändra de bestående af Preussen undertecknade fördragen, så kan dess rätt att dervid medverka icke harslyta ur en eller annan tillfällig stipulation, utan tillkommer den Preussen till följe of dess rang såsom stormakt. Konung Fredrik Wilbelm skulle, för att få denna rätt erkänd, icke rygga tillbaka för faror och uppoffringar, hvilka nationen skulle dela med lika hängilfvenhet och energi som patriotism. En annan depesch af Manteussel (det förestående är en analys af depeschen utaf d. 5 Jan.) säger, att ju bestämdare Preussen gent emot anspråken att emot dess vilja utsträcka dess förpligtelser förskansar sig bakom den strikta tolkningen af desamma, desto tillböjligare skulle det deremot äfven vara att utvidga dem på underhandlingarnes väg, förutsatt att man fåster behörigt afseende vid dess stallning och värdighet såsom stormakt. Pariserkabinettet ser i den utveckling som hr Manteussels depescher innefatta tvenne alldeles skiljda tankeföljder: den ena har specielt afseende på preussiska regeringens förhållanden till Wienerhofvet; den andra har afseende på Preussens europeiska ställning. Hvad den första punkten beträffar, så är Frankrike beslutet att icke inblanda sig i frågor, som uteslutande tillhör tyska förbundet; hvad den andra anbelangar, så är pariserkabinettet beredt att deröfver afgifva en sörklaring. Pariserkabinettet tänker icke på att vilja bestrida Preussen den rang som det intager. Tvärtom har det sedan 2:ne år flera gånger påmint det om de förpligtelser som äro oskiljaktiga från denna höga rang, hvaröfver det med rätta är stolt. Men pariserkabinettet tror sig böra anmärka, alt egenskapen af stormakt är permanent; man kan icke afkläda sig den, när den kräfver offer, för att åter påtaga den, när den blott erbjuder fördelar. Denna betydelsefulla ställnings rättigheter och pligter stå i ett noga afvagdt förhållande till hvarandra och man kan icke skilja de förre från de senare. Det är icke att antaga, att England och Österrike i detta hänseende tänka annorlunda än Frankrike; men så mycket är säkert, att Frankrike icke skall medzilva, att en makt, som af egen fr vilja hållit sig på afstånd från de stora — — —