Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1855, sida 1

gen af sin utsago, och besvor henne för hennes egen säkerhet de stora intressen som deraf berodde att taga sina mätt ocl möjlighet, till det steg vi veta henne halva tagit. Det var med spänning och oro hon afbidade utgången a! de hemliga efterspaningar hon befallt öfverståthållaren anställa, då hon den elfte December emot aftonen mottog prinsens bud. Med de erhållna skrilvelserna inneslöt hon sig i sin sängkammare, bröt dem och läste. Det föll som fjäll från Kristinas ögon, och nu först såg hon i sanningens fruktansvärda dag den krater som glödde under hennes fötter. Faran ryckte för ett ögonblick sjelfförblindelsens täckelse från hennes ögon och väckte sjelfpröfningen i hennes hjerta. Hon fann att hon genom sin missaktning för skred hon, mer af tro på sjelfva saken an uppenbarelsens sitt folks sjelsstandighetskanslor och gackade af deras moraliska behof att kunna vörda dygderna hos den maktdet egnat sin undergifvenhet, vandt dess hjertan från sig; att hon med sin blinda svaghet för belefvade utlänningars falska företräden framför lands mäns öppna osminkade ärlighet, sitt åsidosättande af fädrens enkla seder framför främmande bruk och bullrande nöjen, sårat de bättre sinnena och af de sämre skapat en hop odugliga och eländiga lycksökare, eller ännu sämre afundsmän och belackare; att den godmodignet och den tålsamhet hon belett hos nationen voro uttömda; att alla de partier, hon smickrat och gäckat, falI!it ilrån henne och betraktade henne med harm eller misstro — med ett ord, att hon stod på den undergrafda ytan af en glödande vulkan, hvars utbrott var nära och blott genom ett underverk hämmadt. Det var bittert för Kristina att finna den dyrkan, hvarmed hon i sin herrsklystnad trott sig vara förgudad, förvandlad i hat, och den beundran, hvarmed hon ville släcka sin fåfängas evinnerliga törst, förbytt i ett klander, så bittert men så träffande som det hvilket innehölls i det bref prinsen skickat henne. Hvart skulle hon väl vända sig för att finna upprättelse för de anklagelser den allmänna rösten funnit en tolk att yttra? Till sin egen stora själ, för att vinna sin fiende genom förlåtelsens ädelmod? Till sitt ljusa hufvud, för att undanrödja skälen? Till sitt milda hjerta, för att framkalla konungsliga dygder att stalla emot menskliga fel? — Intetdera! Kristina var ej en qvinna som ville försona, hon var en herrskarinna som ville hämnas. Redan påföljande förmiddagen visade hon sig i rådet med den förhatliga upprorsskriften jemte prinsens bref i sin band.