Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1855, sida 3

så råsonnerade väl äfven både de ,ädla och oädla metallerna, ifall de gjort sig reda för saken. För att finna ett enda stoft af guld, vräkte vi massor af lerjord å sido, och jernet, som plöjde jorden och uppristade dess innersta, tyckte sig ha gjort denna jord en stor ära, då det så arbetade för dess ,kultur. Då gjordes oförmodadt en upptäckt af en utaf dessa forskande, aningsfulla menniskobarn, som se tingen ifrån en högre synpunkt, hvarigenom de uppfatta dem på en gång mera lika och olika, — mera lika i afseende å rang, mera olika i afseende å individualitet — den upptäckten nemligen, att denna lerjord, denna råa, föraktade och förtrampade massa dgde en metall, och hvad mera är, en metall, som förenade guldets och silfrets fina och glänsande med kopparens och jernets solida egenskai per. Pema upptäckt har slagit verlden med häpnad. Oss har den mindre öfverraskat. Vi hafva alltid drömt om denna metalls tillvaro och hoppats på dess upptäckande såsom på en ny tid. Men fastån metallens tillvaro blifvit upptäckt, så återstår dock mycket innan den kan framdragas ur sitt smutsiga omhölje. Härtill behöfvas, såsom man känner, många reningsprocesser, många dyrbara chemiska tillsatser, hvilket allt gör, att menniskorna sannolikt ej på lång tid få råd att utveckla lerjordens metall. Och guldet och silfret skola nog streta emot, innan de låta använda sig till något, som skall så tillintetgöra deras eget anseende och företräde, att man kanske skulle upplefva den ,skandalen, stt se samma lerjord ställd på menniskornas bord och förd till deras läppar, som man förut ej velat vidröra med sina skosulor. Men till trots af detta motstånd, till trots af all guldets och silfrets afvoghet, skall dock den ädla metallen komma i dagen. Ty till menniskoslägtets lycka finnas krafter, mäktigare än guld och silfver, och dessa krafter äro de insigter och den kärlek, som bo hos ett litet fåtal af för slägtets väl arbetande, forskande, troende individer. Med dessa civilisationens starkaste krafter skall den simpla lerjorden en gång utveckla sin sköna, dyrbara metall, och blifva för vår jords kultur mera valsignelserik än både de ,ädla och ,oädla metallerna någonsin varit. Skola vi lemna bildens och liknelsernas område? O nej! Ty derpå kunna vi ju få uttala sanningar, hvilka, då de framställas i oförtäckta ord, menniskorna, nu såsom för ärtusenden tillbaka, dels icke förmå fatta, dels icke tåla vid att höra. Hvad böra vi lära af allt detta? — heter det. Ingeuting annat än hvad som äfven blifvit uttaladt för tusen år tillbaka, det är: att jingenting föraktar; att ej förakta denna simpla lerjord, denna ,råa massa, och att icke genom: forska den allenast för att finna ett och annat enstaka ,guldkorn, utan för att finna dess egen metall. Och härmed har jag slutat min politiska betraktelse öfver lerjordens metall. Den som har ett hjerta, har förstått mig. (Ur Rosa, sign. S. 4. H.) CfartioktiöOob-Ä