Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1855, sida 3

derpå, att de stadse förefunnits i en mindre myckenhet på jorden, samt haft en yta, som gjort dem passande till prydnader. Dock må det ej förnekas, att de ju äfven haft goda inre egenskaper, såsom t. ex. uttänjbarhet samt förmåga att hålla sig obesmittade af beblandning med andra kroppar, såsom den atmosferiska luften, hvarigenom de bevarat sin yta för rost, men dessa egenskaper uppgå dock ej mot t. ex. jernets fasthet, elasticitet m. m., hvilka utgöra så stora företräden, att menniskorna skulle blifva ganska olyckliga, om ett förändradt förhållande i asseende å tillgången af metallerna skulle nödga dem att försöka använda guld, der de nu använda jern. Oaktadt dessa företräden, oaktadt deras öfvervägande användbarhet och de valgerningar de visat och dagligen visa menniskorna, hafva dock jernet och kopparen nödgats underkasta sig att heta ,oädla och att se huru skeppundtal af dem ej uppvägt lodtal af guld och silfver. De hafva nödgats underkasta sig, att se huru guldet fått sitt rum i de sköna damernas lockar, på deras fingrar, ja i deras öron och silfret hedersrummet på de sörnamas bord, under det de sjelfva fått sin plats i köksspisen och dagakarlens skosulor, under det de fått utföra machinernas tunga arbeten till det otacksamma menaiskoslagtets nytta. Till råga på allt hasva de hast den harmen att se sitt värde uppmåtas efter dessa onyttiga, aristokratiska metaller, som bröstat sig i tusentals mynt. Endast kopparen har någon gång fått inträda i detta förnäma sällskap. Blott i ett enda samhälle på jorden har jernet i detta fall vunnit något oberoende, nemligen i det gamla Lacedemon, men äfven der skedde detta endast under en ganska kort tid. De ädla metallerna beherrskade sålunda opåstaldt, till följd af deras fåtalighet och vackra yta, den civiliserade verlden, då plötsligen en händelse inträffade, som höll på att rubba deras makt i sin grund. Man gjorde helt enkelt den upptäckten, att de icke voro så fåtaliga, att jorden tvärtom gömde ofantliga förråder af de ädla varorna, och ju mera de trädde i dagen, i ju större myckenhet de utspriddes, ju mera sjönko de i värde. Det hehöfdes mindre jern eller koppar att uppväga dem, och det uppstod en stor ängslan i många länder, att guldets tid var förbi. Denna ängslan gick på ett och annat ställe så långt, att man afsatte metallernas furste, guldet, från dess plats såsom mätare af allt värde, och gaf silfret denna plats, hvilken det ock i åtskilliga länder redan förut innehade. De spekulerande statsekonomerna begynte redan högt uttala, att guldåldern skulle lemna rum för silsveråldern; ja, man vågade icke otvetydigt anspela på den revolutionära föreställningen, att sjelfva silfveråldern en gång skulle nödgas vika för kopparoch jernåldern. Längre gick man dock ej. Man hade också i sanning gått långt nog, då man vågade föreställa sig, att dessa simpla, mörka, råa metaller, koppar och jern, dessa klumpiga, prosaiska dagsverkare skulle taga väldet af det fina, elastiska guldet och det massiva, glänsande silfret. Men det skulle dock ej stanna dervid. Vår tid, som i så många hänseenden gäckar alla beräkningar och krossar alla gamla föreställningssätt, skulle föda en upptäckt, som hotar att ställa förhållandena på en ännu mera radikal grund, att t. o. m. omintetgöra kopparens och jernets välde. I det gamla Indien fanns det en klass, som hette ,Sudras, handtverkare och köpmän, nyttans och vinningens män, som i Europa blifvit höjda till kathegorien af ,medelklass. Lika lågt denna klass stod under de ,ädle ,kungasönerna, (adeln) och de vise, helige brahminerna (presterna), lika högt stå de öfver den lägsta af alla kaster, dessa föraktade, smutsige, eländige .parias, hvilkas blotta skugga är tillräcklig att orena de ,helige och ,ädle. Vi vilja jemföra kopparen och jernet med dessa Sudras. Huru djupt under dem står ej denna förtrampade jordart, denna parias i mineraliernas rike, som heter lerjord. Huru rå och smutsig är ej denna massa! Väl må man söka undvika all beröring med densamma; men kunna vi det ej, skola vi vara tvungna att trampa på den, då icke sten och grus kunna rädda oss derifrån, så må vi åtminstone omsorgsfullt skudda dess stoft från våra skosulor. Likväl kunna vi ej förneka, att ju den är oss nyttig, att vi t. o. m. — harmfullt att erinra — äro i hög grad beroende till hela vår existens just af denna råa massa, ja, mer än af både guld och silfver. Det är ur den de skördar uppvexa, hvaraf vi hemta vår näring; det är af den vi bygga våra boningar; det är den, som föder de träd och blommor, som utgöra jordens fägring. Men med allt detta hafva vi väl rätt, att finna den smutsiga lerjorden motbjudande och vedervärdig, då den ej eger något eget inre värde. icke är makfio af nå. —