Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1855, sida 1

några bekantskaper i hufvudstaden. Men för mig till Messeniska huset. Arnolds närmaste skola icke neka mig sitt beskydd. Denna bekännelse och önskan uppfyllde Erik med oro. Han visste att Messenii andra moder aldrig för hans son af första giftet ådagalaggt en kärlek, som kunde sprida sin värma till den som älskade honom, och fruktade att Anna icke från det hållet skulle finna det beskydd, som var henne så nödvändigt. Under det de öfverlade härom inträdde en ny ankommen resande i gästrummet, i hvilken de igenkände värdinnan hos hvilken de nyss gästat. — Hvad! — sade denna, å sin sida föga mindre ölverraskad. — Hafven J icke hunnit längre än? Se icke så förskräckligen strängt på mig, min unge hemlighetsfulle herre! Min mening var ej att besvära er. Landsvägarne måtte vål vara öppna för mig så väl som för eder. — Hvart ämnar ni er? — frågade Erik. — Hvart jag ämnar mig? upprepade qvinnan. — Med hvad rättighet ställer ni denna fråga till mig? Ar Jag icke sjelf herre öfver mina handlingar och vägar? — Förlåt mig! — invände Erik. — Min afsigt var icke att såra eller förtörna er; ni har gjort er förmycket förtjent af min tacksamhet för det. — Jag förstår! Ni tror att den grofva drägten smittar våra känslor och det låga taket trycker ned vårt sinne till den trälande och beroende hopens ståndpunkt. Det kan så synas, emedan medoch motgång bestämma öfver de yttre skenbarheterna. Men här, — och hon lade handen på hjertat — ha de sina motståndskrafter. När blixten splittrat ekens stam och stormen skingrat bladen och mossa vext öfver roten trampar vandrarn tanklöst den plats, der han förut sökte skygd och vederqvickelse: Det är veridens gång och vår klagan förändrar den ej. Den hållning hvarmed dessa ord uttalades och som Erik alltjemt bemärkt hos denna qvinna hade låtit honom om henhne fatta tankar, hvilka tillato honom att sortro sig till hennes beskydd, och han sade: — Ni bedrager er, goda qvinna, om min mening. Långt ifrån att vilja sörolampa er, var min tanka att be om ert beskydd. — Ni skulle nu behöfva det? — För detta unga fruntimmer, som här saknar vänner och bekanta, intill dess jag kan förskassa henne en passande bostad; ssåvida hon sjelf icke har något deremot — skyndade han tilllagga, vändande sig till Anna.