Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1855, sida 1

Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. fl. (Forts. fr. N:o 22.) — Ni misstager er, om ni kan tro att jag velat förolämpa. Aktningen för det uppförande ni åberopar förbjuder mig det lika mycket som tacksamheten för den gästtrihet ni bevisat oss. Men ni misstager er lika mycket om ni tror att jag skulle gilva vika för skäl, dem jag icke känner, eller — af några slags förbindelser kunna göra mig berättigad att förråda en frånvarandes förhållanden. — Godt att Arnold gömmer sina förtroenden hos en så tillförlitlig vän! — sade den gamla. — Men jag vill förklara er hvarpå mina anspråk grunda sig. Anser ni att en moders kärlek äger någon sordringsrätt hos menniskan? — Det gör jag visserligen! Men man säger att denna består mer uti att gifva än fordra. — Och har jag icke gifvit honom allt hvad man utom lifvet kan gifva en menniska! Lät jag icke i mitt lifs friskaste dagar inspärra mig natt och dag i det fängelse, der han föddes, för att uppfylla de pligter, hans mors ytterliga svaghet nekade henne lemna? Har jag icke närt honom vid mitt bröst, burit honom på mina armar, vakat vid hans vagga, på honom öfverflyttat all den kärlek jag hyst för ett eget barn, och i denne ännu trott mig moder? Och då han förlorade sin egen, blef han väl då moderlös? Hvem målade i gossens mörka barndomslif hans framtid full med ljusa bilder, hvem mottog hans första jollrande förtroende, hvem värmde hans hjerta för äran, fosterlandet och alla ynglingens heliga lefnadsmål om icke jag? — Vördnadsvärda qvinnal — Och han har belönat mig genom detta ridderliga sinne, som skall föra honom mot stora öden, och med en kärlek som ännu låter honom betrakta mig som moder. Tror ni han någonsin reser åt dessa trakter utan att besöka mig? Aldrig! — Och då han sist var här — han kom då från Kalmar