Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1855, sida 2

Se, det ar just hvad vi tala om, under det vi nödgas lägga vår — din och min — menniskokannedom tillsammans sör att förklara och begripa det. I Annas hjerta hade kärleken ännu icke blifvit passionernas brannpunkt. Liksom de adlaste blommorna langst hvila i knoppen, låg denna känsla ännu outvecklad i hennes själ, under det andra, sådane som stoltheten, ärelystnaden och sjelfkänslan redan florerade i sin fulla styrka. Då Arnold, öm och lågande, lör hennes fötter nedlagt bekännelsen om sin kärlek, hade hon med ett leende som af hennes stolthet lånadeen anstrykning afgäckeri, frågat om det var glansen af någon ära han genom sina bragder fästat vid sitt namn, eller guld eller titlar han åt henne ville skänka? Sårad och full af harm hade han inför henne svurit att vinna detta allt, eller aldrig träda inför hennes ögon. Närhon nu, förkrossad af förödmjukelse, blygd och förtrytelse öfver de känslor och afsigter hon ingifvit kronprinsen, och den svaghet hennes fostermoder lärt henne känna, så oförberedt och oväntadt erfor allt hvad Arnod vågat, och det öde som hotade honom, då framställde sig jemförelser, hvilka fyllde hennes själ med beundran och stora, djersva beslut. Hvad förtjenar så mycken kärlek? Hon frågade sig icke: Älskar jag Arnold? Hon frågade blott: Ty hon gissade till hvilken grad den eldat hans inbillning och ikladt hans företag begreppet af en stor, ädel och till ära ledande handling. En latt rökpelare, som något stycke längre fram steg upp i den friska klara luften, tycktes antyda att en boning var i grannskapet. Erik stannade här och gick fram till sidan af slädan, för att fråga Anna om hon ej ville stiga ur, och njuta någon förfriskning och hvila, deraf hon borde vara i stort behol, men fann henne sofvande. Mot den korpsvarta björnhuden, i hvars strida hårda rage det lilla hufvudet låg ned-junket, syntes de regelbundna och ädla anletsdragen, om möjligt, af en ännu mjukare teckning och den fina späda hyn af en större genomskinlighet. Värman i ungdomsblodet uppdref, trots vintrens köld de skäraste rosor på kinden, under skuggan af den mörka fransen från det slutna ögats hvälfda kant. Den täckaste lilla hand, utgjorde örngottet derunder, visande rundningen af de mest välbildade små rosen röda fingerspetsar. Erik hade verkligen aldrig sett någonting vackrare ocl mera intagande än detta sosvande ansigte, och förstod ganska väl, under det han betraktade det, huru det kunde göra en man till dåre, bjelte, martyr genom allmakten af en blick eller ett I I 1 I