Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1855, sida 2

: domsdagar tillhörde menniskor, menniskor af en adel skönhet, och jag vill stat. Ser ni, — och hon visade på en guld formade länkar, som bland de äkta perlorna — ser ni denna kedja? Har jag icke burit ssen dag ni såg mig? Hvarför har den varit kunnat tränga den ur min smak? Nej, det är det icke! känsla, ett minne af något dunkelt, jag vet tillbaka ända till mina första år. Ni guldkant med sina märken efter en utbruten hon visade en sådan, fastsittande vid kedjan. mången gång har icke ett engla-ansigte med ur den tittat mig till möte? aldrig velat lemna den? Hvarför har ingen ser denna ——— som på intet vis liknade er, nästan säga, majekedja af valknutsprydde hennes hals, den från den förmig så kär att jag annan prydnad Det är en nyck, tror ni? — Det fäster sig vid denna enkla kedja en som går lilla tomma infattning — och — Hvilka underej hvad, bara drömmar har jag ej haft öfver dess fordna innehåll? Hur en moders blick iguld och mångfärgade emaljer lysa derinom. Ack, ni förstå Hur mången gång såg jag ej i min faders krönta sköldemärke r icke allt hvad inbildningen kan måla under sådana gåtlika förhåll ler, men i detta ö ken kärlek, derför har jag anden? Ni har visat mig mycaldrig velat såra er med dessa grilgonblick känner jag lilligare än någonsin att jag icke tillhör er. — Jaså, — sade fru Van der Haalen, — Vi skulle hafva närt en orm i vår egen barm! Vår godhet bar gifvit diglså pass högmod, att detär du som icke vill kännas vid oss! Nå, sök då upp ditt stamträd hvar du behagar! Anna gömde ansigtet i sin näsduk och vände sig från den goda frun för att dölja all den smärta och afsky som skakade henne. — Sämre lott än så kunde du få hålla till Mean kallar dig allmänt i staden prinsessan, om man skulle göra det i fall du hållen som sådan. Anna försökte icke med ett ord besvara de sörebråelser som fru Van der Haalen fortfor att utgjuta, utan tryckte under tystnad kedjan med den lilla guldraden i sin hand, som hade hon af den velat hemta all sin styrka. stolt och förargad godo med. och jag undrar just icke vore uppfostrad och