Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1855, sida 2

Men, käre läsare, vi hålla ännu detta rum asstängdt från sdina blickar med en tapet; hvadan du med skal kan fråga: — Hvad hasva vi då der att göra? och dertill lägga: — Var god och låt oss stanna der händelsen håller sig! Och vi gå denna sönskan utan uppskof till möte. i Der se vi Anna nedsjunka i hörnet af en liten soffa med insvängda, runda gaflar, sådana modet på den tiden föreskref dem. Bredvid henne satte sig fru Van der Haalen. — Du är så upprörd, kära Anna! Kronprinsen kan jag tänka ... Ja ja, han hade säkerligen många vackra saker att säga dig; han är alltid så förbålt vänlig emot oss. — Tyst, min mor! Låtom oss resa hem, genast! — Ar du tokig? Skulle den vackraste damen på balen — ty du kan icke vara okunnig om att det är du — i hem? Jo, jag tackar! Det skulle prinsen tycka oml — Jag vill resal Låt oss säga till om våra slädar! — Det passar inte att vi först bryta laget. Då skulle de högförnäma få att tala öfver borgarsolkets obelefvenhet! Nej, mitt barn; vi måste visa att vi också förstå att lefva. Dessuiom har hans kunglig höghet låtit tillsåga, att vi äro bland dem, för hvilka nattherberge är iordningställdt här på slottet. Vi ärol alltså qvarbjudna, och det gör det i dubbelt afseende omöjligt att resa. — Nej, ni är mig, ni är er sjelf skyldig det. Eller bör ni tåla en förolämpning mot mig? — Förolämpning? — och af hvem? — Af prinsen, min mor. — Tror du att hans kunglig höghet skulle förolämpa dig? j Hon lutade sig intill hennes öra och hviskade: — Han ålskar dig! Det har jag länge märkt. Du bedrager dig således. — Den låge! Tyst, tyst, Anna! Eller är du från dina sinnen? — Ochll. fru Van der Haalen bleknade och lade sin hand öfver Annas st mun. — Besinna, det är en prins, eu utnämd thronföljare det handlar om; en, som kanske en vacker dag sitter som drott-s ningens gemål på hennes thron; besinna hvad han förmår görasse ör Van der Haalens stora hus! Du vill väl icke göra dig sjelfsst och dina närmaste slägtingar olyckliga? Anna såg på henne med ömkan och förakt och sade: — , mina slagtingar? Nej, det är en dikt, som jag hittills vördat, nen från denna stund föraktar. Hvem jag har att tacka för fvet är mig obekant, och huru jag kom till er, minnes jag ej eller så riktigt; men jag minnes att jag i mina spädaste barn