Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1855, sida 1

— Fortjusande sierska! — utropade Karl Gustaf under det han lutade sig ned mot henne, så nära, att han hastigt med sina lappar vidrörde hennes panna. En purpurrodnad slög ösver Annas kinder, och detta nyss så leende anlete förvandlade på en gång sitt uttryck till ett kallt, vördnadsbjudande allvar. — Jag trodde, — sade hon, — att en furste skulle bältre förstå och vörda gränsorna för ett passande skämt. — Ni vredgas. Ha, ni vet då ej att vi, krigare, älska inkräktningar? — Jag vet nu att man bör vara på sin vakt mot er. — Med dessa ord ville Anna lemna honom. Men prinsen, som såg sig omkring, och sann att han för tillsallet var obemärkt, emedan nästan alla lemnat rummet, sattade Annas hand och förde henne in i en fönsterfördjupning, der han bjöd henne plats i en länstol under det han sjelf blef stående framför henne. — Lemna mig ickel — sade han. — Denna lyckliga minut, utom tvånget af främmande blickar, skall kanske icke mer återkomma. Dröj, jag ber er i tacksamhetens namn! — Hennes majestät skulle säkert vara förtjust öfver ers kunglig höghets tacksamma hjerta. — Anna, var icke grym! Låtom oss i detta ögonblick endast tala hjertats ömmare känslor. — Nå väl, låtom oss då stanna vid att tala om drottningen! — Nej, låtom oss stanna här! — Och han båjde sig ner, slog sin arm om Annas lif och sade: — Ni är mitt hjertas majestät! Kärleken har gifvit er denna rang! Snabb som en pil och lika stark som den, slet sig Anna från hans arm, reste sig upp och fästade på honom sina stora djupblåa ögon med en blick, som icke lågade, men som i stället var så mycket mer genomträngande, och sade: — Och ni, min furste, ni skulle kunna uppgifva anspråken på en drottnings hand för kärleken och ett älskande hjerta? Ni skulle vilja dela en thron, om denna fölle er til del, med en qvinna, som ej egde några andra anspråk på en sådan upphöjelse, än den hjertas kärlek gåfve henne, eller ni skulle för hennes skuld vilja utbyta denna thron emot ett lif, obemärkt och lugnt, i na turens sköte? raskad. — Framtiden hör icke till det kapitel af lifsets bok, som våra känslor i detta ögonblick böra lägga oss under ögonen, se rp — Hvartill dessa frågor? — sade Karl Gustaf något öfver