Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1855, sida 3

En enkel krans vill sorgen lägga n På fjerran skoflad graf, hvars sköte En främling, som om fosterlandet dröm Nyss kom ett bud, att Fogelberg är död, Den store mästaren, som Gudar bjöd Ur stängda salar träda fram i dagen. Nu är han sjelf till deras himmel tagen. Han fick ej hvila vid sin moders bröst, När hem han kallades af hennes röst. Ifrån triumsecna den ädle flydde, En fogel lik, som sjöng, när dagen grydde, Och endast dröjde qvar till sångens slut: En kort, men oförgätlig, skön miout. Hvart gick den gamle hän, när redan åren Sitt silfver hade strött utöfver håren? Han drog åstad med mejseln i sin band Till Söderns solbeglänsta, gröna strand. Sculpturen är ett barn utaf Antiken, Och derför älskar hon ännu de riken, Der hennes tempel höja sig utur En yppigt blomstrande och rik natur, Der marmorn, fängslad, om förlossning talar. Se, från granitens snöbetäckta dalar Besvarjarn kom med eld i själ och blick, Densamma väg, som fordom Sergell gick. Hans ande kände ingen annan hvilaÅn den, som bor i konstens lugna verld, En hjelte lik, som slumrar vid sitt svärd. Men stoftet ej förmådde längre ila, Och tröttad fot ej mera vandrarn bär: Han kom ej fram till detta Rom, som är, Men doek till det, som var och skall förblifva, Så länge kraft och skönhet menskan lifva, Och storhet utan flärd är henne kär. Der var hans andra hem, vid Tiberns bölja, I verldens bufvudstad. Säg, vill du följa Och se den salige ännu en gång Uti sin verkstad? Väl, så följ min sång! Gif akt, hur flisorna för mejseln falla, Hur dessa massor nyss så slutna, kalla, Af mästarhanden formas med behag, Och klarhet genomstrålar hvarje drag. De blifva många, dessa ärestoder. Ej samma källa föder många floder: Men skaparkraften har en bildersal, Så rik, som himlen är på stjernors tal. När snillets nyckel öppnar den för ljuset, Försonande går anden fram i gruset, Materien ordnar sig och får gestalt: Det skönas gudom röjer sig i allt. I marmorkroppen ej Apollo fryser, Ty sjelfva solen från hans panna lyser. Och Venus, ack, din hljehvita arm, Hur formfulländad är ej den och varm! Rikt är det inre, genomskinligt skalet. Den stores konst har hunnit idealet: Hon är en bildad verlds, men fosterländsk, Ty Fogelberg i hjertats djup var Svensk. Den gamle Oden honom tog på orden Och gick från Södern : Roma tryckte på Den vise drottens välde. Det var då, Som han på nytt eröfrade sitt Norden. Och Thor, den väldige, fick äfven bud Alt draga på sin stolta vapenskrud. Höjd öfver vansklighetens blinda öden, Den fromme Balder nu skall trottsa döden, Ty all naturen svurit denna ed, Och denna akt en konstnär skrifvit ned. Har icke han också åt Mälarstranden Sin Birger Jarl i bronsen återgett? Och Gustaf Adolf, visande med handen, Hvar Götha skulle bo? Kanske du sett Carl Johan gunga med behag på hästen? Hvart rider han så brådt, den höge gästen? Det svar är mästarens, om du vill tro: Han rider på odödlighetens bro. När dessa skapelser vi gladt betrakta, En sann, en inre röst skall hviska sakta: Ej snillet dyrka vi, men älska den, Som snillets gåfva fått och ger igen Uppodlad, renad, fri och sjelfmedveten At gifvaren, naturen, menskligheten. Och Fogelberg var ren och barnafrom, Och fläekfri skall han gå för häfdens dom. Hans vagga stod i Norden: vandringsstafven Vid Adrias bölja föll, och der är grafven. Hans minne skall ej plånas ut: ty märk, Att mästarn lefver sjelf i sina verk. Slutligen föreslogs, i ett längre poem, damernas skåi, af studeranden Nyblom. Festens officiella afdelning var nu slutad, och efter ett par andra tal och verser slutade festen omkring kl. 2. ÄÄÄÄAAAAAATAAAALLLLLLLLLEU —