till en grad, som vida öfverträslade den som rådde i prinsens i residens: den sednare åter fyllde sitt bord med läckerheter, beskänkte Anna med grannlåt och försummade ingenting af alla dessa konstgrepp, som dårskapen lär alla fåfånga mödrar att osva för att fästa männernas blickar vid deras döttrar. Men Anna? hör jag läsaren fråga. Huru beter sig Anna! vid allt detta? — Man skulle kunna säga att hon sof i skep bet. Hennes hjerta hade ännu icke vaknat och derför var hon sjelf blind för den låga hon uppväckt. Hon märkte icke vindarne som samlade sitt hot öfver hennes ödes julle. Med sina egenskaper var hon af naturen ytterst känslig för begreppet om sitt eget värde, men detta lånade ingalunda karakteren af alldaglig högsard. Van att fästa allas uppmärksamhet, fann hon det icke underligare att den skänktes henne af en kronprins, än af hvarje annan menniska: och den ökade svaghet hennes fosterföräldrar ådagalade, i det de sjelfva började uppdrifva hennes sordringar och anspråk till en oerhörd grad, gaf hon rinza akt till; hon fann det icke besynnerligare att man beviljade henne ett guldsmycke än en silkesända, emedan hon icke var van att man nekade henne något. Dessa fel, som onekligen skulle varit afskyvärda hos hvarje qvinna af medelmåttiga gälvor, och der urartat till en sjelsviskhet som lefvat på andras förtryck, antog hos Anna karakteren af en värdighet, som var henne personligen egen, och som tillbakavisade allt som icke öfverensstämde med hennes smak. Den åttonde December var inne, och Karl Gustaf gaf på sin landtliga borg en stor fest till firande af drottning Kristinas födelsedag, hvartill alla ortens och stadens förnämsta innevånare voro inbjudna, och bland dessa äfven Van der Haalens. Vi vilja icke inlåta oss i beskrifningen på de planer, som denna bjudning väckte i fru Van der Haalens hjerna eller de bekymmer, som omsorgerna för att Anna skulle kunna blifva nog praktigt utstyrd ingåfvo henne. Aldrig hade något nöje blifvit köpt med mera hufvudbry, men aldrig hade något hufvudbry varit kärare än detta; ty dagens stass och pattens sömnlöshet voro verkliga förfriskningar genom tankarne på de resultater hennes förhoppningar målade henne. Men låtom oss icke stanna i förgården och uppehålla oss med förberedelserna, då sjelfva saken ligger oss så nära! På den brant uppstigande höjden af Ölands norra udde, dit den förbifarande seglarn ännu med vördnad ser upp, för att betrakta den sköna ruin, som präktig äfven i sin förstöring, höjer sin väldiga massa öfver topparne af de resliga träd som