Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. sl. (Forts. fr. N:o 17.) Van der Haalens hade icke några egna barn, men i deras hus vistades en ung flicka, en brordotter, som det hette till Van der Haalen, hvilken i allt uppfyllde platsen af en dotter i huset. Hon var dess glädje och stolthet, dess prydnad och herrskarinna. Då man jemförde den stora flegman i den holländska köpmannens karakter med det lif, den eld och den stolta djerfhet, som tillhörde den sextonåriga Annas väsende, ville man nästan tvisla på att naturen inom ett så nära slägtskapsband kunnat förena så mycken köld och så mycken värma. Anna var icke utmärkt allenast för sin sällsynta skönhet, den förnäma hållningen af hennes smärta gestalt och hennes fina qvinnliga gratie, utan i lika hög grad af de öfverlägsna själsgåfvor, som fallit på hennes lott. Karl Gustafs så ofta eröfrade hjerta lät äfven här fångsla sig. Fru Van der Haalen, som i detta afseende ingalunda hade mindre skarp blick än goda qvinnor i allmänhet, och svaga mödrar i synnerhet, hade icke låtit en sådan upptäckt länge undgå sig, och hennes man — om af egen skarpsynthet eller upplyst af sin kära hälfts klarsynthet gick ej heller i mörkret. De begge makarne, ehuru mycket aktningsvärda i öfrigt, voro icke höjda öfver den ståndpunkt, der de funno sig smickrade af den höga utmärkelsen och lätt glömde de följder, hvartill den kunde leda för fördelarne som dermed voro förknippade. Den rike köpmannen gjorde kärleken till kompanjon i sina affärer och hans maka till smickrare för sin fåfänga. Den förre tänkte, är kronprinsens hjerta fast för min sosterdotter, skall nog mitt stora hus bli faststående på sin grund; och den sednare: om kronprinsen älskar Anna skall jag kunna sätta mitt hufvud så högt som någon grefvinna ty de skola hvarenda en afundas äran, som sker flickan och vårt hus. Den förre lånade Karl Gustaf pengar — en sak, hvarpå Sverges thronföl jare den tiden ofta led brist — och uppdref lyxen i sitt hus