Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1855, sida 1

ter, tills det torkat upp, kan man icke arbeta och förtjenar alltså ingenting, utan får endast betala för födan. För tvätt måste man betala 6 cent eller 12 sk. Svenskt för hvarje i plagg, stort eller litet, en skjorta eller en löskrage. Det är den vanliga taxan i Amerika. Vanligen få jernvägsarbetare bo i usla kojor, så att de om vintren ha svårt nog, om de icke kunna hyra sig in hos en farmer i närheten. Af den stora mängd Tyskar, som komma hit hvarje sommar, dör en stor del före hösten, till följd af dåliga bostäder. I Newyork sade mig en Svensk, som arbetat här i Vestern, att af de stora hoparne Tyskar, som taga arbete vid jernvägarne, dör ända till hälften före hösten, emedan de vräkas in i så usla hus, att de ej kunna berga sig mot kölden, utan sjukna och dö. Tyskarne ha eljest den dygden, att de hjelpa hvarandra mycket mer än Svenskarne. Då vår utvandrares helsa begynnte lida af det hårda arbetet vid jernvägen i Wiscounsin, gaf han jernvägen och hela Wiscounsin på båten och begaf sig utaf till Chicago, på en af dessa ståtliga ångbåtar, som gå på Michigan, gemenligen fullpackade med folk. Kommen till Chicago gick han omkring på alla verkstäder och sökte arbete, men man sade sig ej kunna taga emot okunnige i yrket. Jag tycker, yttrar vår bresskrifvare, hvad H. skulle hafva blifvit förargad eller ock skrattat åt mig, om han sett när jag gick så enfaldig på verkstäderna och sade rena sanningen, att jag ingenting kunde. Det duger också ej. Man måste säga, att man kan litet, men icke på det Amerikanska viset. Sakrast är dock att öfva sig hemma, så att man sanningsenligt kan säga, alt man är något kunnig i yrket. Vår resenär sortfar: En man rådde mig att taga värfning och bli soldat, och för roskull gick jag och talte vid några soldater, som voro vid jernvägen, beordrade från de Östra Staterna till St. Louis. — En soldat lärer hafva 10 å 12 doll. i månaden samt föda och kläder, så att han kan lägga ihop penningar. Han värfvas på 5 år och har lätt tjenstgöring, icke på långt när så sträng som i Europa. Så har man åtminstone sagt mig. Efter någon tid erhöll vår emigrant en anvisning af en Svensk värdshusidkare i Chicago, att en lärling behöfdes på en vagnmakareverkstad i Willmington. Utrustad med rekommendationsbref ifrån denne Svensk till hans bror, som var verkmästare på ifrågavarande verkstad, begaf sig den unge resenären åstad, att söka sin lycka på denna ort. Vi låta honom här åter sjelf tala: JJag tog mina kappsäckar till jernvägen och var om ett par tre timmar här i Willmington. Klockan var half ett på natten då jag kom fram, och jag lade mig i väntrummet på ett bräde, med nattsäcken under hufvudet och min tjocka rock öfver mig, i allt lugn rökande en pipa tobak, som jag erhöll af vaktkarlen. På morgonen gick jag till det af värdshusvärden anvisade stället, lemnade brefvet till mannens broder, som jag snart fann, och blef så anmodad att hemta mina kappsäckar (genast ett godt tecken) samt derefter att äta frukost, hvarefter jag på anmodan arbetade hela denna — — — — Ä— z — 2—