Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1855, sida 1

UInderrättelser från en Svensk Emigrant. Red:n har erhållit del af ett bref srån en ung Svensk Emigrant, som efter många utståndna besrärligheter slagit sig ned på en vagnmakareverkslad i en liten stad uti Staten Illinois, kallad Willmington, ej långt srån Chicago. Ester att hafva uthärdat en svår öfversart, hvarom vi nu ingenting meddela, då läsaren redan tillräckligt hört dessa öfverresor från Liverpool beskrivas, hade vår Emigrant begifvit sig af bortåt Vestern, arbetade någon tid hos en fattig Svensk bonde, der han fick arbeta hårdt med klen föda, och vände sig derifrån till ett jernvägsarbete. Beskrifningen härom torde ej läsas utan intresse: Vid jernvägen fick jag en och en åttondedels dollars (omkring 4 rdr rgs Sv. mynt) om dagen, hvaraf 3 doll. (omkring 1 rdr 18 sk. rgs) åtgick till födan. Så länge jag var frisk gick arbetet bra, men jag var så trött om qvällarne, att jag låg flera timmar och vred mig i sängen, utaf värk i hela kroppen och isynnerhet i högra armen. Dock hade jag god tid att hvila, ty arbetet slutade före kl. 6 på aftonen och begynnte först kl. 6 på morgonen. Dagordningen var, att man väcktes kl. 5 på morgonen, satte sig kl. 5 till frukostola, då man hade att stoppa uti sig fläsk (eller biffstek, då sådant bestods) och äta allt hvad ätas kunde, ty det gällde att stå mål under ett hårdt arbete till kl. tolf middagen. Arbetet gaf mig en gränslös matlust och god kost fingo vi, med th6, som dock var det sämsta, till hvart mål. Som arbetet förrättades ett godt stycke från boningshuset, fingo vi åka till och från. Mina kamrater voro beskedliga karlar, de flesta Irländare och trenne Tyskar. Vår uppsyningsman var en beskedlig vacker herre, m:r Brown, som blott hade ett fel, att han skrek som en åsna då han skrattade, och så gör Amerikanaren i allmänhet, då han skall vara munter. Ju värre han kan vråla till det, ju bättre är det. En sådan uppsyningsman kallas Bas, likasom sjelfva arbetsgifvaren, som lönade både honom och oss, kallades Bas för arbetet. Arbetet vid jernvägen gick så till, att somliga öste jord i vagnar och andra körde bort jorden, för att fylla i sänken. Man tog ur högen och lade i hålan, som gubben H. brukade säga. De som körde hade goddagar under mildt väder, men då det var kallt, hade de värrst. De som köra på jernvägarne äro vanligen Farmers i grannskapet eller deras drängar. Stundom bestod arbetet uti att nyttja en hacka, s. k. pickhack, eller att med spaden skyffla undan efter backan. Det var med ett ord ett grufligt enformigt arbete, som ej hade minsta intresse, så att man ej frågade efter huru mycket som blef gjordt. Jag bodde bra, ty vi bodde och åto hos sjelfva arbetsgisvaren, men eljest få jernvägsarbetare nöja sig med att bo ganska dåligt. När det regnar och en eller två dagar deref