Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1855, sida 3

420 1114—14J744 — — om Vindarne. (Föredrag af löjtnant C. 4. Pettersson.) Det gasformiga sluidum, som omger vår planet och hvars höjd endast utgör omkr. 7 svenska mil eller Ås af jordklotets radie, är underkastadt ganska markvärdiga rörelser, hvilka hafva ett mästigt inslytande på de klimatiska förhållandena och söljaktligen äfven på vextoch djurverlden. Jag vill här försöka att utvechla lagarne för detta lufthafs circulation omkring jorden och att äfven härigenom låta se en skymt af den beundransvärda vishet uti naturens hushållning, som öfver allt framträder för forskarens blickar. Det är bekant, att å ömse sidor om eqvatorn till omkr. 30e bredd blåser vinden alldeles oföränderligt, näml. på norra sidan från N.O. och på den södra från 8.0. Dessa vindar kallas passader och äro en nödvändig följd af jordens rörelse kring sin axel. Genom den förtunning, som äger rum hos luften inom den heta zonen, uppkommer näml. en luftström från hvardera polen mot eqvatorn. Den uppvärmda lättare luften åter bildar en öfre luftstrom, som går ifrån eqv. mot polerna, vid hvilka vacuum i annan bändelse slutligen skulle uppstå. Till sö je af jordens rörelse kring sin axel kunna likväl icke dessa strömmar gå rakt från och till polerna, utan luftpartiklarne måste beskrifva en slags loxodromiska eller snäckformiga linier, som vrida sig åt vester för dem, som röra sig från polerna mot eqvatorn, men åt motsatt håll för dem, som gå från eqv. mot polerna. — För att närmare förklara detta, föreställom oss att en af dessa luftpartiklar, hvilken vi taga till typ för alla de öfriga, vid norra polen börjar sätta sig i rörelse rätt emot eqvatorn. Det är då lätt att se, att för denna partikel, hvilken såsom kommande från polen icke deltar i jordens rotation från vester åt öster, skall jordens yta hvälfva undan åt öster, och partikelns relativa rörelse skall följaktligen blifva från N.O. till S. V.; med ett ord: N.O.vind måste uppkomma. Om vi likaledes tänka oss en annan luftpartikel, som utgår från eqvatorn för att intaga den förras plats vid polen, måste den, under dess framskridande mot norr, röra sig hastigare mot öster än jorden sjelf. Den skall således synas blåsa från S. V. åt N.O., eller i alldeles motsatt rigtning mot den förra partikeln. — Det är tydligt, att om orden norr och söder utbytas mot hvarandra, kan hvad jag nu sagt ord för ord tillämpas på södra hemisferen. Låtom oss återvända till vår nordliga luftpartikel och närmare följa dess spiralformiga rörelse! bå den lemnar polartrakterna, framgår den i de högre regionerna af atmosferen tills den når 30:de breddgraden. Sänkande sig emot jordytan möter han der den partikel, som vi tänkt oss gå från eqvatorn för att intaga den förras plats vid polen. Till följe af partiklarnas motsatta rörelse uppkommer här stiltje och en uppsvällning, — accumulation — asatmosferen, som förmår motväga påtryckningen af de motsatta vindarne. — Från detta stiltje-bälte utgå nu tvanne vid jordytan blåsande luftströmmar, den ena mot eqvatorn och bildar N.O.passaden, samt den andra mot N. polen och bildar den på de högre latituderna rådande S.V. vinden. Humboldt uppgifver att barometern står högre vid passadens gräns, än Norr eller S. om densamma. Detta bevisar riktigheten af att antaga en uppsvällning af atmosferen på detta stiltje-bälte, äfvensom en rörelse hos luftpartiklarne uppifrån nedåt. När vår inbillade nordliga luftpartikel slutligen når eqvatorn, träffar den en annan, som kommer från S. polen med alldeles samma hastighet, och häraf uppstår längs eqvatorn åter ett stiltje-bälte. I anseende till den här rådande högre temperaturen samt N.O. och S.O.passadernas påtryckning, röra sig de begge lostpartiklarne, hvilka vi taga till typer för alla, uppåt, hvilket är ett alldeles motsatt förhållande mot hvad som ägde rum i stiltje-bältet längs 30:de breddgraden. Den norrifrån kommande luftpartikeln återvänder nu icke mot norr, utan, såsom jag i det följande skall söka bevisa, den framgår i atmosferens högre regioner mot söder, för att vid 30? S. bredd möta den från södra polen kommande luftpartikeln och intaga dennas plats vid nämnde pol. Dess relativa rörelse blir härunder, i anseende till jordens rotation, åfven ostlig, hvarföre partikeln beskrifver en från N. V. till S.O. gående spiralformig linia tills han slutligen i samma led som visarne på ett ur kringhvirslar Spolen. Då han nått hvirsvelns oxel, föres han upp i de högre lustlagren, och återvänder till eqvatorn och sedan till Norra polen, hvilken han i motsatt led mot visarne på ett ur kringlöper. Af hvad jag nu haft äran anföra finna vi således, att i de för oss tillgängliga trakterna på jorden finnas åtminstone tre zoner eller noder, motsvarande svångningsknutarne på en vibrerande sträng, uti hvilka stiltje är rådande. En af dessa zoner är belägen i granskapet af eqvatorn, der NO och S.O.passaden råkas, och de begge andra i grannskapet af vändkretsarne och åtskilja passaderna från de S. V.liga och N.V.liga vindarnes regioner. Vi hafva derjemte sett, att vid polerna hvirfvelvindar uppkomma, hvilkas medelpunkter utgöra ännu tvänne noder, så att hela antalet af sådana är fem. — Emellan eqv. och den norra tropikens stiltje-region blåser N.O.passaden; emellan den förra och södra tropikens stiltje-region S.O.passaden; vidare emellan norra tropikens stiltje region och polen är S.V.vinden rådande samt emellan södra tropikens stiltje region och S. polen, i N.V.vinden. (Forts.) AAA — Landsorten.