då han med de begge ynglingarne stod inför drottningens ansigte brast hans tungas band löst i ett under vägen ganska väl öfverlagdt tal, deri han, både å sina egna vägnar och som målsman för sina brorssöner, tolkade den tacksamhet, hvaraf de alla och hvar för sig voro intagna för all den nåd, som blifvit dem förkunnad genom Axel, och betygande jemte deras gemensamma undersåtliga vördnad, de begge brödernas önskningar, att endast få lefva och dö för henne och fåderneslandet. — Jag tviflar ingalunda på dessa tänkesätt — sade drottningen med denna vänlighet, som hon visade, då hon ville intaga. — Lycklig är den regent, som vid belöningen af redan ådagalagda förtjenster, vinner anspråk på dem, som framtiden skola utveckla. Jag tillstår att jag gör mig ganska stora förhoppningar på dessa unga män, som ni från i dag skall benämna edra söner. — De förhoppningar ers majestät behagar yttra — sade Erik — fylla min själ med tacksamhet och ett brinnande begär att bevisa mig dem värdig, men ers majestäts godhet inger mig tillika mod, att våga undanbedja mig upphöjandet till ett stånd, dertill ingen egen förtjenst berättigar mig, för att så mycket högre kunna skatta dess värde, om jag sjelf en dag skulle lyckas vinna det såsom en råttvis och välförtjent belöning af ers majestäts nåd. Drottningen fästade på Erik en blick full af detta likgiltiga förakt, hvari hon så väl förstod att kläda sin vrede; men då hon i stället för en dumdristig djerfhet såg en entusiastisk eld brinna i det skönast hvälfda svartblåa ögonpar, blidkades hon genast och sade med en ton, som visserligen skulle vara missnöjets, men mera det låtsade än verkliga: — Hvad! Ni vågar vägra min nåd, och de fördelar er onkels förtjenster tillskyndat er? — I hopp att en gång kunna eröfra dem, såsom mina egna. — Mdåtte hans ungdom och obekantskap med verlden kunna tillvinna honom ers majestäts ursägt och blifva en borgen för hans ånger! — stammade residenten med ångestsvetten på pannan. Utan att lyssna till detta hans nödrop, återtog drottningen, under det hon fortfarande vände sig till Erik: — Det tillhör er att rättvisa den belöning, hvaraf jag på godt hopp låter er få blifva delaktig. — Ack, ers majestät, låt rättvisan bli första vilkoret för de