Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1855, sida 1

Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. fl. (Forts. fr. N:o 14.) Emellertid var residenten både bekymrad och uppbragt. — Jo, jo — sade han för sig sjelf — jag får nog besanna den store rikskanslerens ord: Ju flera fiskar i noten ju tungare att dra den i land. IIimlen bevare mig för en tredje! — Gud vet hvar den pojken kunnat få sådana ideer ifrån. Men bort måste de, bort, om jag än nödgades använda en stränghet, hvarvid mitt eget hjerta skulle blöda. Under det han så tänkte och brummade inträdde Sebastian, som lemnat Erik för att, begagnande sig af onkelns upprörda sinnesstämning, på det hållet fullfölja sina planer. Med bedröfvad uppsyn och varsamma steg närmade han sig honom och sade i det han fattade hans hand: — Jag kan icke lemna er utan att hafva erhållit er förlåtelse, emedan jag icke kan blunda för den del jag haft i den smärta, som min broder Eriks uppförande förorsakat er. — Skulle det vara du som ingifvit honom dessa satans funder? — frågade residenten och fästade en straffande blick på Sebastian. — Huru gerna — sade denne, med det fina, halffyndiga hånlöjet på sina läppar — skulle jag ej vilja utsätta mig för denna misstanka, för att unna er glädjen att kunna urskulda min broder, om jag icke på ett lika giltigt, men sanningsenligare sätt, kunde leda edra anklagelser från honom till mig. — Min kära Sebastian, det är vackert af dig att vilja urskulda din broder och... — Oaktadt fruktan för eder vrede känner jag mig lycklig att kunna lindra ert bekymmer. Med mera mod och beslutsamhet skulle jag vetat hindra denna min broders lörvillelse. — Huru? — Ni täckes påminna er det hemliga tillträde till mina rum, som jag berättade er för kort tid sedan att Erik begärt, och mina misstankar i afseende på syftet dermed. Ni har nu sett frukterna deraf.