Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1855, sida 2

veris, samt rådde honom att återlemna penningarne för att undvika vidare obehagliga följder. (Selover var en bekant Runner och befordrings-agent, som blef rik genom sitt yrke, men slutligen blef anklagad, öfverbevist och dömd till State Prison på tre år). Wild lofvade göra detta; en polisbetjent följde hem med honom, erhöll penningarne och lemnade honom såsom ett slags qvitto en återkallelse af hans rättigheter som värd. Men detta var ännu icke allt; mr. Bubb omtalade händelsevis att en familj vid namn Smith, bestående af 3 personer, och som rest till Albany blifvit af Wild affordrade 84 dollars för tvenne dagars kost och logie. Mr. Bell telegraferade till Albany, fick mannen uppspårad och sänd tillbaka hit till staden. Han konfronterade den gamle mannen, en engelsk förpaktare, med Wild. Då den förre anklagade honom för att hafva frånröfvat honom nästan alla hans medel, försökte den sednare att svara, men förvirringen qväfde lögnen i hans strupe. Denna summa blef han äfven tvungen att återbetala, och hoppades i ersättning få sina rättigheter förnyade. Men ehuru hans hustru i detta ändamål ofta infann sig hos mayoru, blef hans ansökan ständigt afslagen och den anklagade åtvarnades att ej fortsätta sin handtering. I detta fall lyckades då hvad så sällan lyckas, att den anklagade måste bekänna och tvangs att återlemna sitt rof. Emigranten undslipper sin plundrare icke ens sedan han betalt sin resa. På ångbåts-varfyet eller på jernban-depoten blir han föremål för ett nytt bedrägeri. Om han går med ett ångfartyg, der passagen blott skulle kosta 50 cents i kajutan för hela resan, beräknar befordrings-agenten honom likväl efter fulla taxan af 11 cents pr mil. Men den största fördelen uppkommer genom passagerarnes packgods. Emigranterna hafva i allmänhet en stor mängd med sig, och vigten (efter befordrings-agentens måttstock) på varfvet är ytterst apokryfisk. Sedan packgodset blifvit vägdt af befordrarens agent, som hyr sig ett kontor på det kompanis varf eller depot, på hvars linie han sänder sina passagerare, tages resbiljetten från emigranten, och godset föres ombord på ångfartyget. Några få minuter innan fartyget lägger ut från Jand, framtagas andra biljetter, och en oerhörd summa för frakt fordras hastigt. Förgäfves gör den stackars mannen invändningar — ångsartyget afeår ofördröjligen, hans packgods ligger väl förvaradt bland en massa kistor och balar, och det skulle draga ut öfver en halftimma att åter få reda derpå. Han har då blott tvenne utvägar, antingen att förlora eller betala för sitt packgods, och han utlemnar måhända sin sista dollar för att tillfredsställa dessa vampyrer. Och på detta sätt bedrifves spelet. Rof, storartadt bedrägeri, nästan utan all möjlighet till råttvisa eller ersättning. Ångfartyget afgår — emigranterna äro hoppackade i förstäfven alldeles såsom får eller svin, och man kan vända hufvudet hvartheldst man vill, så möter blicken öfverallt dessa ord: Tillträde förbjudes passagerare på 2:a platsen. Utan bänk, säng, eller någon annan beqvämlighet än den man skulle lemna en skock boskap, lemna dessa menniskor hvarje natt varsven i Nevyork, och utsatta för alla väderlekens omvexlingar tillbringa de de långa nätterna i sömnlös obeqvämlighet på däcket samt våga ej öfverskrida de förbjudna gränserna, medan de, hvilka blott betalt hälften så mycket för sin resa, njuta af den beqväma kajutan och de präktiga sängarne. På morgonen är man i Albany, och den utvandrande däckslasten — besvärad af sjukdom, ansträngningar och utmattning -— lockas lätt in i de talrika hns, som kallas Boarding-hus, der de åter blifva offer för ett nytt, mera upprörande bedrägeri, och draga derpå bort till Vestern, hoppackade i smutsiga och obeqväma rum på långsamma jernvägståg, för hvilka de ofta betalt mer än de resande med express-vagnarne. På så sätt gå de liksom ett stycke metall i gulddragarns hand, mista mer och mer af sin halt vid hvarje ny genomgångspunkt, och äro ofta innan de nå sin bestämmelseort utblottade på alla medel, samt nedtryckta af sorg öfver den erfarenhet de gjort om lag och rätt i detta demokratiska land. För icke längesedan landsteg en gammal man i Newyork med 450 dollars på fickan. Innan han nppnådde Buffalo hade Runnerne beröfvat honom allt på 30 doll. när! Med detta belopp återvände han plötsligt till Newyork, i afsigt att så snart som möjligt begifva sig tillbaka hem till Tyskland. Och Runnerne berätta med hjertans fröjd att det lyckades dem inskeppa honom till Liverpool, under föregifvande att låta honom afgå med ett hamburger-fartyg. Många historier berättas om dessa vagabonders sintlighet. En af dem brukade lura ,Tyskarne genom att åt dem försälja resebiljetter samt derpå väga godset och hela familjen på en gång, och beräkna så och så mycket pr pund i frakt. Några af befordringshusen i London, Liverpool och Bremen hafva nyss hittat på att åt sina offer sälja biljetter för resan till det inre i detta land, och erhålla betydligt mer än de verkliga priserna. Då de ej kunna erhålla hela beloppet, åtnöja de sig med en del och meddela då detta åt sina agenter härstädes, hvilka ljuga för emigranten antingen genom att säga honom det hans biljett är utan värde, eller att priset blifvit betydligt förhöjdt sedan han seglade hemifrån och att han borde hafva betalt hela biljetten hemma innan han reste. På detta sätt lyckas det dem att frånnarra sina offer betydliga summor. Sålunda luras i alla afseenden på den ofantliga mängd emigranter, som landstiga vid denna hamn; man begagnar sig af deras okunnighet, och det, för hvilket de så länge arbetat och lefvat så indraget — den sparskilling, hvilken de behöfde åratal för att samla och hvarmed de hoppades öppna sig en ny lefnadsbana, allt frånröfvas dem skoningslöst, alltför ofta af deras egna landsmän och nästan med medgifvande af de lagar, hvilka borde erbjuda dem skydd. Att detta våld 2 o : hagnåec ARPh handa A utan