Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1855, sida 2

Bedrägeri mot Emigranter. (Efter Newyork Daily Tribune.) (Forts. och slut fr. N:o 13.) Boardinghus-värdarne äro af samma natur som Run nerne. Et exempel på till hvad de äro i stånd, kan man finna af berättelserna i Åthe Mayorss office af den 24 och 26 Maj 1854. Vi voro tillstädes vid undersökningen i tvenne då anhängigsjorda saker, och till heder för den närvarande mayorns marshall mr Bell, måste vi tillägga, att den rättvisa som härvid ådagalades, snarare var en soljd af hans sintlighet än af lagens makt. Chas. Bubb, en ung Engelsman, anklagade en Boardinghus-värd vid namn Wild för att hafva lätit betala sig 184 doll. i kost och logie för Engelsmannen, dennes bror, mor och lilla dotter, i 2:ne dagar. Den anklagade nekade först helt och hållet, men ursäktade sig sedan dermed, att brodren sätt seber och barnet messlingar under det de bodde hos honom. Men det blef bevisadt af läkaren, bvilken besökt den sjuke, att denne varit sjuk i flera dagar, samt att messlingsutslaget på den lilla flickan varit åtminstone tre dagar gammalt innan någondera af dem lemnat fartyget, och att Wild måste hafva vetat detta innan han öfvertalade dem att bo hos sig. Läkaren bevisade ytterligare, att den anklagade uppfört sig på det mest omenskliga sätt. Då läkaran blifvit tillkallad, omkring 3 timmar efter familjens inflyttning i huset, blef han förd genom en smutsig bakgård, vid hvars ena ände betanns ett litet stall; derinne låg patienten på en kärfve rutten halm; på ena sidan om honam stod en häst och på den andra låg en rykande gödselhog. Den stackars mannen låg i de sista anfallen af dysenteri, och dog samma natt. Den anklagade vagrade att lemna sjuka personer äfven den aldraringaste hjelp, och då man förebrådde honom att hafva lätit kasta den sjuke mannen in i stallet, svarade han: Han kan ändå inte lefva, och hvarför skall man då göra mycket krus med honom? — För en dylik behandling under tvenne dagar fordrades och erlades 184 doll. Och hade icke den menniskovänlige lakaren åtagit sig de stackars bedragne, skulle de hafva nödgats tiga och lida utan upprättelse, alldenstund de ej visste hvar de skulle söka rättvisa. Men han förskaffade dem en bättre boning och förmådde mr. Bubb att anhängiggöra saken. De ofvannämnda öfverhetspersonerna visste, att om saken komme infor rätta, skulle det draga ut hela månader innan den söredroges till afgörande, och för käranden skulle ett så långt dröjsmål vara ruinerande; de gjorde fördenskull mycket allvarsamma miner och läto Wild förstå, att saken var af ackurat samma beskaffenhet som Selo