— —————————— gon af de sednare och fråga honom om hvad som verkligen varit å färde. i För enfalldig att förblommera verkliga förhållandet, berättade denne med all omständighet hvad som händt; likväl med iakttagande af den försigtigheten, att uppstufva, så vidt han förmådde, beskrifningen på folkets hätskhet och dess smädefulla utlåtelser : hans höga nåde och herre, för att derigenom så mycket mer draga rättvisan på sin sida och söka ursägter för sina och sina kamraters angrepp. Dertill aflade han, för att än ytterligare vända grefvens vrede odelad mot deras vederdelomän, den utförligaste beskrifning på den grymhet så eförfaslig att den tvingat den förbigående unge herremannen, som nådi grefven sjelf sett så illa tilltygad, att, i mensklighetens namn, derför tilltala dem, och tillochmed taga nådig grefvens egen salverade person i försvar för deras anklagelser, hvarvid han blifvit så öfverfallen att han utan tvifvel skulle fått dela samma öde som hundarne, om han icke med omensklig käckhet försvarat sig. Så snart drottningen inkommit i slottet, skickade hon sin segen lifmedikus, Durietz, att sköta om sin gunstlings försvarare och förvissa sig om hans vedersående. Sedan denne förbundit den sårade, lemnade han drottningen den tröstande underrättelsen, att han visserligen lidit en stor blodsförlust, som lörsvagat hans krafter, men att han i öfrigt var utan all fara. Efter några få dagars förlopp var han ock så pass återställd, att han ville lemna slottet och den vård han der åtnjutit. Vid underrättelsen härom lät Kristina genast kalla honom. Hon ville icke lemna sin gunstlings försvarare utan ett vedermäle af sin nåd. Men huru förvånad blef hon icke att i denne igenkänna den qvinlige ynglingen, som nyss väckt hennes åtlöje. — Hvad ser jag? — utropade hon. — År det ni, är det baron Nordenhööks yngsta brorson, som jag här ser? Med sitt bleka ansigte stod Axel der och lyftade oaktadt den fysiska svaghet, som ganska tydligt visade sig i hans hela utseende, sitt öga frimodigt mot drottningen, stålsatt genom tanken på det prof han ådagalagt emot hennes hån. — Hvilken förvandling har föregått med er? — Men för att fullborda den, vill jag äfven lägga min hand dervid. Ifrän detta ögonblick är ni icke mera Axel Nordenson. Er onkel har er att tacka för att han från denna dag skall se sin önskan uppfylld, och unga Nordenhöök tillhör, såsom lifpake, min tjenst från och med morgondagen. Ni skall hädanefter lara er, att