menniskor, liksom sår till slagtbänken, till personer. som ej känna några moraliska förpligtelser — som äro i stånd ott plundra de stackars utvandrarne på deras sista skilling, och som blott af fruktan för repet ashålla sig från (något hvartill de eljest gerna skulle ha lust) att döda dem, som våga göra invändningar mot deras skamlösa rofferier. I allmänhet lockas emigranten att köpa en biljett å 2:a platsen till det ställe, dit han ämnar sig, och får betala dubbelt så mycket som en biljett till 1:a platsen kostar. Om han vägrar att mottaga någon biljett, får han stryk och hans saker qvarbållas, eller ban föres till Boardinghuset, som står i komplott med Runnern. Osta öfvertalas en eller annan person af inflytande bland de resande, mot det att han erhåller fribiljett, att locka sina kamrater till att begagna den eller den linien; det är emellertid sällsynt att Runnerne hålla sitt löfte, utan preja honom ofta ännu värre, emedan de hafva fritt spel med honom. Då nu Runnern försäkrat sig om sina psssagerare och sålt biljetter åt dem, förer han dem till det Boardinghus, med hvilket han står i förbindelse, och der de nu hoppackas i smutsiga rum, födas med dålig kost och skenbart betala 7 shilling ( å dollars) om dagen; men då man tager i betraktande de många detras, som förtäras i form af dålig rom och usel tobak, och då man dessutom inberäknar alla omkostnader för vagnshyra, packhushyra o. s. v, så uppgår det vanligtvis till 2 dollars om dagen. Att Boardinghus-värden låter sig nöja med de enligt taxa bestämda afgifter, må man aldrig tro. Han gör det blott då, när det icke är honom möjligt att med säkerhet handla annorlunda. Den som nu icke låter öfvertala sig att köpa biljetter af Runnerne, faller som oftast i värdens snara; och flera bland dessa få 30 å 40 dollars i veckan af besordringshusen för att sända alla sina gäster öfver den eller den linien. En Runners yrke erfordrar en person, beröfvad all mensklig känsla. Han fär icke det ringaste draga i betänkande att plundra en familj på den lilla summa, som den hopsparat under åratals arbete och försakel ser, för att komma i tillfälle att utvandra. Han får icke ett ögonblick tveka att afhända sitt offer den sista skillingen, och derpå, orörd af qvinnornas tårar eller barnens gråt, skicka dem bort på en tusen mil lång resa till det inre af landet, utan det ringaste att köpa lifsmedel för. En menniska med dessa egenskaper, ju värre desto bättre, erhåller i förhållande till sin slughet från 50 till 100 doll. i veekan af sin principal, befordrings-agenten. Men förrättningen är delad — naturligtvis, ty det fattas ofta den listige den råa kraft, som är nödvändig för att taga itu med personer af den lägre folkklassen. Derföre har den fiffige Runnern medhjelpare, hvilka betecknas med namnet Muskelmän, det vill säga hårdhändta slagskämpar, hvilka tilltvinga sig lydnad medelst ,slåendet argumenter. Dessa fakta äro välbekanta, och likväl hafva dessa menniskor tillåtelse af staten att bedrifva sitt yrke, och för att hafva uppsigt öfver dem användes en liten poliskorps, hvilken naturligtvis är så godt som till ingen nytta. (Forts.)