ta verkade som ett elektriskt slag på folkhopen. — Drottningen, ljöd det från mun till mun, under det alla hufvuden blottades. — Mitt goda folk, — talade drottning Kristina, med sin nästan manliga stämma, hvari hon förstod att lägga en egen klang då hon ville hota eller imponera. — Hvad tänken J här FHinnes då icke lagar och rattvisa i mitt land, att mina undersåter skola sjelfva behöfva emellan sig utöfva en bödels verk? UHvad har ynglingen gjort eder? Stigen frimodigt fram och an klagen honom för er drottning! Det var som om en blixt slagit ned bland den upprörda massan. Hvar och en såg på sin granne för att erfara hvad han ernade företaga. Och så stannade hela hopen gapande och liksom förlamad, tills hvar efter annan började troppa af, lemnande de nyss så häftigt anfallna föremålen i fred åt sig sjelfva. I — Ni ser der hurudant det svenska folket är — sade I tillställa för skådespel? Hvem är den yngling J ER drottningen skrattande till De la Gardie. I — Det liknar hundar som lätt börja skälla för ett bens skull, men vid ett tout beau! från sin herre krypa spaka för hans fötter. Emellertid hade jag väl lust att veta hvad det har har att betyda. Skicka en af lakejerna att tillsäga den unge valklädde mannen, som stannat qvar, och som således tycks ha minst att srukta af sanningens upptäckande, att komma hit och beratta mig hvad som förelallit. De la Gardie lydde. Med svigtande steg nalkades den tillkallade. — Unge man — sade De la Gardie. — Hennes majestät ser med ledsnad de oordningar hennes folk tillåter sig, och täckes nådigt behaga låta sig blifva underrättad om orsaken till hvad som nyss förefallit, hvarför hon befaller er att aflägga berättelse om förloppet. Den tilltalade förmådde icke längre hålla sig uppe. Han svigtade och fattade mekaniskt i vagnsdörren, och föll maktlös ned bredvid hjulen. Med detta rådiga mod som aldrig öfvergaf drottning Kristina, hoppade hon ur, lemnade grefven sin arm, och befallde lakejerna upplyfta den afsvimmade i vagnen, och föra honom E till slottet. Då hon kommit ned på gatan, blef hon varse dell blodiga offren, som ännu lågo qvar, på stridsplatsen jemte jagt-A drangarne, hvars livr hon igenkande och hvaraf några syntesssi temligen illa medsarna. Drottningen bad grefven tillkalla nå-Jf