Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. sl. (Forts. fr. N:o 12.) Vid denna åsyn kände han sitt blod sjudande ila sig genom ådrorna, och han bad drottningen om tillåtelse att få stiga ur, för att på närmare håll göra sig underrättad om förhållandet. Med foten på vagnssteget varseblef grefven en person, som slet sig lös ur massan, rusade fram till honom och flämtande sade på tyska: Låt icke folket se er! Rädda er! Förlora icke ett ögonblick! Ännu är folkets raseri rigtadt mot mig, begagna det för att komma undan! Grefve Magnus, som insåg att fara hotade honom, drog sig åter in åt vagnen. — Hvad är å färde? — frågade drottningen. — Ett simpelt slagsmål, som jag tror, ers majestät, — svarade grefven med vacklande röst. — Hvem var den person som tilltalade er, och hvad sade han? — Jag känner honom icke, ers majestät; men jag tror det vara rådligast att så fort som möjligt begifva sig härifrån. Några af hopen hade emellertid känt igen grefven. Utan att våga angripa honom, det mäktiga och upphöjda föremålet för deras hat, och liksom i förtret öfver deuna, deras egen feghet, vände de med så mycket större kraft sin hämd mot den förmanande grefve-vännen hvilken de redan hade mellan sina händer. Under spe och oqvädinsord släpade de honom fram till vagnen för att der, under grefvens egna ögon, på honom verkställa sitt beslut. Drottningen såg nu ut genom fönstret och fick se en yngling kämpa med ett lejons mod. — Säg till ert folk att bistå den anfallne! — sade drottningen till De la Gardie. — Kör! Eller ni skall svara för er herres lif, kör! — utropade den misshandlade till kusken, då vagnen ännu höll stilla. — Hvad! Ni bleknar, grefve? — sade drottningen; oppnade sjelf vagnsdörren och visade sig färdig att stiga ur. Det