Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1855, sida 1

På detta tal gaf drängen svar medelst en klatsch af piskan, som strök den talande öfver kindbenet. Detta var signalen till en strid med andra vapen än blott ord. Jagtdrängarne började; använda hundarne som sina bundsförvandter och hetsa dem på borgarne. En af dessa blef biten i benet. Nu steg förbittringen till sin höjd. Nyfikenheten, som i alla tider samlat åskåda re till hvarje uppträde, af hvad beskaffenhet det än må varit, drog snart en stor flock folk till platsen. Borgarnes klagan och den hundbitnes jemmer retade hopen, som började kasta stenar; på hundarne och deras förare. Tvenne unga valpar, som lösa följde sin kopplade moder, voro de första som träffades. Då modren såg dem nedfalla och hörde deras qvidande jemmer, vände hon sig med raseri emot deras mördare. Hennes ögon gnistrade, och med förfärliga ansträngningnr sökte hon göra sig lös, för att med sitt mordiska gap hämna sina ungar. Ett nytt stenregn sträckte henne död till jorden. Tjenarne, som hade fullt att sköta med att fasthålla hundarne, och icke vågade släppa dem för att rädda sig sjelfva, skulle ovillkorligen hafva kommit till korta i denna strid, om icke en oförmodad räddning kommit emellan. Den uppenbarades i skepelse af en ung man, hvilken händelsen vid denna tid förde förbi stridsplatsen, och hvars gestalt och hållning tillkannagal att han var fullkomligt fremman de för alla uppträden af denna råa beskaffenhet. Han kom för att blifva åskådare af, buru de qvidande hundvalparne, som un der sina dödsryckningar ännu sökte släpa sig fram mellan stenarne till den ihjälslagna modren, medelst sparkningar och trampningar fingo uppbära den uppretade hopens vrede. Sedan han af den förste han träffade, hvilken lyckligtvis var nog sansad att temligen opartiskt kunna besvara hans frågor, erhållit upplysning om orsaken till tumultet, höjde han sin röst till hopen med dessa ord: — Hvad vågen J företaga eder midt på Stockholms öppna gator och under sjelfva slottets fönster? Viljen J der ställa till skådespelet att stena hundar, för att visa, hvilken grad af hyfs ning och mensklighet som är rådande hos hufvudstadens befolkning? Sen bara på de arma blödande djurens dödsryckningar och deras kamraters raseri emot er, det är ju vackra prof J kallen i dagen på edra mandater, som fredliga borgare och hederligt solk? J borden rodna för sådana bragder! Dessa ord, som blott hunno till den lilla flock som stod den talande närmast, stillade dock för ögonblicket uppbrusningen der, tills Johannes tyskbagare upphof sin röst och sade: