Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1855, sida 2

Styckegods. Den blindenaturfor-hHaren och hans hustru. Frans Huber hade genom stud er om dagarne och romanläsande om nätterna så förstört sin helsa och försvagat sina ögon, att han vid femton års ålder af läkarne erhöll det råd, att för alltid afstå från alla litterära sysselsättningar. Till följe häraf lemnade han sin födelsestad Genåve och begaf sig till en by i närheten af Paris för att lära sig åkerbruket. Landtlifvets friskhet återställde snart hans vacklande helsa, eburu det snart visade sig allt mera säkert, att han skulle komma att förlora sin syn. Den var emellertid ännu tillräckligt god, för att tillåta honom fatta tycke för Marie Aimåee Lullin. De älskade hvarandra med hela värman af sina unga hjertan och drömde icke ens om möjligheten af en skiljsmessa. Flickans fader ansåg emellertid Hubers tilltagande blindhet, som ett iillräckligt skäl att motsätta sig denna förbindelse. Men ju säkrare olyckan syntes närma aig, desto fastare blef Maries beslut, att icke öfvergifva honom. Hon gjorde intet motstånd mot sadrens vilja, men väntade luznt till dess hov uppnått den myndiga åldren och således kunde handla sjelfständigt. Den stackars Frans, som fruktade att nödgas uppgifva hvad som för honom var det dyrbaraste i verlden, sökte att för sig sjelf dölja, att synens förlust skulle blifva hans oundvikliga öde. Då ett fullkomligt mörker slutiigen utbredde sig omkring honom, var hans sorg så mycket större, som han fruktade, att hans Marie skulle öfvergifva honom. Han hade likväl gerna kunnat fästa sin lit till qvinnohjertat. Då Marie fyllt fem och tjugo år, förde hon det blinda föremålet för sin första och enda kärlek till altaret. Den ädelmodiga flickan hade värderat honom i hans ljusa och lyckliga dagar och ville icke nu lemna honom, då en mörk slöja för alltid dolde den yttre verldens glans och herrlighet för hans blickar. Hon hade aldrig orsak att ängra sin oegennyttiga handling, Hennes mans verksamma ande öfvervann de hinder, som synens förlust lade i hans väg. Han riktade hela sin uppmärksamhet på biens naturhistoria, och med sin hustrus och sednare med sina söners tillhjelp, gaf han så noga akt på alla deras vanor och instinkter, att han snart blef en af de utmärktaste i Europa bland dem som vinlagt sig om biskötsela. Under ett lyckligt fyratioårigt äktenskap fortfor fru Huber att egna sin make den mest oaflåtiiga uppmärksamhet; hon läste för honom, skref hvad han dikterade, promenerade med honom och drog omsorg om hans bi — med ett ord, hennes hjerta och hennes ögon tycktes blott vara till för hens skull. Efter hennes död brukade han der