na öfverträdes, men det moraliska ansvaret drabbar i all dess krast sjelfva tidningens reda ktion. Och från detta ansvar kan, såsom vifmer än en gång erinrat, ingen styrelse, lika litet som någon annan handlande person, frigöra sig. Ty hvarhelst det finnes yttranderätt finnes ansvarighet. Denna är således gifven och frågan är endast hvilken den skall drabba: de juridiskt ansvarige ministrarne, eller — regenten. Der ett verkligt konstitutionelt eller parlamentariskt styrelsesätt äger rum, der drabbar ansvarigheten de förra; der man skjuter detta styrelsesätt åsido, der drabbar ansvarigheten den sednare. Det tredje gifves icke. Hvar man inser derför huru illa de handla, som, i det de förringa det parlamentariska styrelsesättet, framskjuta regenten såsom den allena beslutande, blottställande honom derigenom för allt det klander och alla de anmärkningar, hvilka ovilkorligen måste blifva följden af origtiga och okloka regeringsåtgärder. Det gifves knappt någon konungamakt så ren och så stark, som icke härigenom skall fördunklas och försvagas. Huru mycket mera blifver då icke detta fallet i länder, hvarest denna makt ej är utmärkt af vare sig vishet eller upphöjdhet, utan tvertom visat sig vara ganska ovis, svag och behäftad med allehanda litenhet, såsom t. ex. i Preussen och åtskilliga andra länder. Sannerligen — de som önska se konungamakten nedsatt, för att se vägen öppnad för en styrelseform, som de anse sörnustigare och mera lyckliggörande för ett land — de kunna intet bättre önska än att se sakerna taga en sådan vändning. Vi andra åter, som finna konungamakten ännu vara nyttig och nödvändig för stater, som ej hunnit tillräckligt utvecklas i sjelfstyrelse och allmänt politiskt medvetande — vi kunna ej annat än beklaga att den så blottställes. Den enda utvägen, att afhjelpa detta onda, synes oss vara, att hastigt vända om ifrån den farliga banan, d. ä. att tillkalla rådgifvare, som kunna gifva sådana råd, att konungen finner skäligt lyssna mer till dem än till ingifvelserna ifrån andra håll, och som tillika i sina personligheter gifva nationen en borgen derför, att de för regeringens handlingar äro både moraliskt och juridiskt ansvarige. Likasom Danmarks konung, genom tillkallande af sådana rådgifvare, på en gång trädde öfver och utom partierna och deras strider, i hvilka han var ganska nära att blifva på ett både för hans egen och hans throns säkerhet betänkligt sätt blottstalld, så skulle äfven Sverges konung, i det ögonblick han omgåfve sitt rådsbord med mån, som visat sig äga sjelsstandighet och insigter af fäderneslandets sanna behof, ställa sig utom de strider, i hvilka konungskhetens falska vänner, genom sitt okloka nit, skulle, derest de finge sin vilja fram, indraga honom. Olyckligtvis äge dock ej Svenska folket samma tillfälle som det Danska, att klart lägga sin mening i dagen. Derföre kan man här ännu förtyda denna mening, insöfva sig i den farliga tron, att den icke finnes till, och sålunda ställa allt på spel. Men man skall då åtminstone ej kunna säga, att man icke hört någon varning. öv —