Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1855, sida 2

blifvande, de så personer, som önskade sanningens uppIysning blifvit skyddade till lif och egendom, hvilket äfven genom den inledda ransakningen blifvit utrönt. Hvad kommenderingens inqvartering angår stöder sig densamma på ordres, och är det troligtvis insändaren ensam, som har sig fullkomligt bekant, hvilka åboer som uti upploppet deltagit eller icke, hvarföre det vore önskligt och som jag tror han sjelf finner, såväl moraliskt som juridiskt rätt, att han antingan till vederbörande åklagare eller domstolen meddelar dessa vigtiga upplysningar. Vid ett sådant förhållande som detta, tyckes det vara naturligt och med lag öfverensstämmande, att hvarje åbo drager af inqvarteringen lika tyngd, om denna som sådan kan anses, ty insändarens åsigt, att allmogen derigenom blir utarmad är oriktig, hvilket bäst deraf bevisas, att den å Warbergs s. d. fästning stationerade garnison bespisas genom entreprenör för mindre portionspenningar än allmogen i Mutene och Linnarps byar för hvarje dag erhåller. Vid kommenderingens inryckande i byarne, var inqvarteringen på förhand uppgjord i ordning efter hemmanens nummer, och kunde således, såsom stöd på förut uppgifne ordres, icke förändras, hvarföre insändarens insinuation, att detta sått att gå tillväga icke dr den lugna rättvisans, måste förfalla, synnerligen som, efter kommenderingens qvarliggande nägra dagar och efter öfverläggning med kommenderings-befälhafvaren, all möjlig mildring för allmogen erhållits och har icke heller från deras sida det ringaste klagomål öfver någon orättvisa harutinnan andragits. Insändarens sist framställda fråga: huruvida icke den oråttvisa inqvarteringen, i stället för att hos en menighet väcka och upprälthålla aktning och tillgifvenhet för lagen och dess utöofvare, fastmer vore ett sått att framkalla alldeles motsatta känslor, innebär en så skamlös beskyllning, om icke en uppmaning till det redan förut uppretade och obändiga folket, att ännu ytterligare under rättvisans sken utöfva våld emot den på allt skydd blottade kronobetjeningen, att insändaren derföre borde stånda laga ansvar och hade man minst kunnat vanta sådant af en så kallad bildad person. Någon anonym persons artikel i detta ämne kommer icke vidare att af mig till svaromål upptagas, men vågar insändaren att för allmänheten uppträda öppet med tillkännagifvande af sitt namn, är mitt förfarande sådant, att jag derför kan ansvara inför såväl förmän som allmänna opinionen, hvilket jag äfven vid ett sådant förhällande skall styrka. Hunestad den 5 Januarl 1855. Fr. Kjellman, Kronolänsman. Då den ins., hvilkens uppsats här af tit. Kjellmanbemötts, icke klandrat hvarken tit. Kjellmans eller någon annans af kronobetjeningen beteende, utan endast sökt gilva en mildare färg åt den förvillade allmogens brottsliga uppförande, så synes det som hade hans framställning kunnat besvaras med mindre hetsighet, att ej säga ondska. Hufvudföremålet för ins:ns klagan var det hårda och orättvisa i den betungande inqvarteringens fördelning på skyldiga och oskyldiga, och härpå synes hr Kjellman icke hafva gilvit någon tillfredsställande förklaring. Red:n har utom hr Kjellmans mottagit en annan insänd uppsats i samma syfte, men då den icke innehåller något nytt i sak, så anse vi dess offentliggörande mindre nödigt.