Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1855, sida 2

Vi anteckna dessa af Svenska Tidningen upptagna notiser, emedan vi tro det kunna roa våra läsare, attse ännu en utaf de mänga skiftningar, som den Svenska regeringens utrikes politik under denna vigtiga tidpunkt uppenbarat. (Insändt.) Den uti Götheborgs Handelsoch Sjöfarts tidningaf den 29 Dec. förlidet år införda artikel rörande Oroligheterna i Mutene, anser jag mig pligtig att till svaromål upptaga, då densamma under sanningens larf omfattar till större delen osannfärdiga uppgifter. En tilldragelse, så framt densamma på något sätt kan hänföras till de mera betydande, förefaller högst sällan utan att blifva genom pressen framdragen för allmänna opinionens domstol, dock hade icke detta blifvit förhållandet hvad våldsamheterne i Mutene angå, derest icke flere smärre tidningar osannfärdigt uppfattat tilldragelsen, men till följd haraf och för sakens sanningsenliga och sammanhängande belysning, var det nödvändigt att in extenso i Handelsoch Sjöfartstidningen införa de förberedande handlingarne i målet. Genom den redan inledda rättegången, hvars sortgång numera icke skall underlåtas att blifva allmänheten kunnig, är fullkomligt ådagolagdt, att folket såväl i Mutene som Linnarps byar väl blefvo sammankallade under den otroliga uppgiften att röfvare ankommit till Petterssönernes bostad, men, vid dess samlingsplats innan framkomsten, underrättades att kronobetjening var närvarande, vid hvilket förhållande hvar och en torde inse att okunnigheten rörande beslagsåtgärden var hafven, hvarjemte det af insändaren uppeisna förebarande att personer äfven bland de bildade kunna finnas, som till följd af saknad ,presence desprit blifvit förledde till antagande af en så uppenbar dikt, förekommer en hvar, hvad äfven troligen inträffat med artikelförfattaren, högst otroligt, synnerligast då den person hvarpå insändaren ovillkorligen måste alludera, innebar en sådan tjenstegrad, hvaraf man skulle fordra, att han sjelf beväpnad, bordt i spetsen för det af honom till stället afsända solk inställa sig, derest ban, obetänksamt nog, kunnat bysa den ringaste tanka om uppgiftens sannfärdighet. Att ett rån och mord utöfvas i en by midt på dagen, är ett förhållande som af insändaren, derest han haft bättre vetande. icke bordt framställas såsom ett motstycke till det förefallna våldet, då hvar och en inser, att det förra utöfvats i smyg och i personers frånvaro. Den beklagliga nödvändigheten att all mogen bär på orten sjelfve äro nodsakade att uppspåra och till laglig nåpst befordra förbrytare, är ett faktum som, oaktadt insändarens okunnighet i polisärenden, aldrig kan undvikas, då en kronobetjent på landet, med en verkningskrets eller distrikt af nio socknar, omöjligen sj.lf kan dela sig i lika många delar för att åt hvarje håll göra den efterspaning om brottslingen som erfordras, då ingen ledning gifves hvem denne vara må. De vid beslagstillfället gagnade biträden medtogos från Warberg, af den orsak, att Petterssönernes grannar icke gerna skulle såsom handräckning biträdt och får uppgifter att de äro allmänt kände slagskämpar stå för insändarens rakning. Det jubel som af insändaren forebäres, skola hafva ägt rum vid det verkställda beslaget å bränvin och andra handelsvaror hos Petterssönernes företrädare, måtte vara en upprinning ur insändareas lifliga santasi ty om detta beslag voro byens mnerånare okunniga intilldess det var verkstäldt och utvisar rättegången den mindre beredvillighet, hvarmed allmogen ville lemna upplysningar i berörde mål; de flera förnyade anmälanden hos m isg. med begäran om åtgärdens vidtagande till förhindrande af denna rörelses fortsättande, få af insändaren styrkas, förklarande jag denna uppgift för en uppenbar lögn, då jag sjelf utforskade och i bevis ledde denna förbrytelse. Insändarens mening med de hoppgifvande ynglingarne i byn kan icke på annat sätt förklaras, än att de framdeles torde komma att likna sina äldre anförvandter eller husbön er, hvilka i längliga tider föregått dem med exempel af lagbrott och uppstudsighet. Himble Härads och Warbergs Rådstufvurätts Domböcker äfvensom allmänna opinionen här på orten lemna i sanning tillräckliga bevis på hvad folk insändaren tagit i fö svar, och är det besynnerligt, att insändaren icke kallat dem sina beskedliga får. Innehållet af min första rapport har insändaren i början af sin införda artikel vidgatt vara rätt och måste således äfven erkänna densamma, då han funnit, att deltagarne i upploppet framstå som en skock banditer af gröfsta slag, hvarföre hans påpekande härom varit öfverslodigt. Hvad åter min andra rapport vidkommer, får jag hänvisa till slutet af den första, hvaraf synes, att all åtgärd i Mutene och Linnarps byar begärts blifva inställd till dess, genom dit förlagd militärstyrka, tillräckligt skydd blifvit tjenstemannen lemnadt; insändarens svaga förstånd ensamt kan föreställa sig, att tillförlitliga upplysningar kunnat vinnas då ingen kommunikation kunde ega rum och framstår återigen insändarens brist på insigt i verdsliga ämnen, då han läter förstå, alt en tjensteman icke skulle sätta lit till en honom lemnad skriftlig rapport, då tillfälle icke fanns att, på stället der oroligheterna efter uppgift skulle sortsättas, göra sig närmare underrättad om verkliga förhållandet. hvilket dessutom må få anses styrkt dels genom den undersökning, hvilken Konungens befallningshafvande den 22 November på stället anställde, i följd af den sednare såsom osann af insändaren förklarade rapporten, dels den upplysning som vid häradsrätten genom vittnesberättelse erhållits derom: att allmogens sinnesstämning vid hr landshöfdingens förutnämnda besök i byen och således åtta dagar efter det första uppträdet ännu var lika hätsk emot lagens handhafvare, då folket högt förklarat, att endast den vid detta tillfälle medhafda militarbevakning hin drade allmogen att äfven denna gång på samma sätt affärda den närvarande civilmyndigheten, som vid upp trädet den 14 November verkställts, samt än ytterligare både kan och skall lagligen styrkas, oafsedt de hinder, som troligen af insändaren och dess anhang, dels redan blifvit, dels framdeles torde komma att läggas i vägen härför; dessutom kan hvarje annan, utom insändaren, lätt inse att militärstyrkan blifvit förlagd i bemälte byar endast till följd af uppträdet den 14:de Novemher antingen dessa oroligheter sortsatts eller icke, om icke för annat åtminstone för omöjligheten att kunna stämma eller häkta de personar Om arfHHraranndhvariamfsa insändaren hardeo äot