Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1855, sida 1

för oss är ingen och, om processer uppkomma, utgången alltid är osäker, enär vi bero af främmande lagar och biträden. — En utmärkt författare inom assuranssällskaperne i London, Jenkin Jones, yttrar i företalet till sin skrift om lifförsäkring: Den satsen måste medgifvas, att ingen menniska är berättigad till underhåll af andras förtjenster, då han äger medel att sjelf skaffa sig uppehälle, hvadan det är en pligt för hvarje man att icke allenast underhålla sig sjelf och sin familj, utan, såvidt möjligen står i hans förmåga, förese utvägar till undvikande af familjens nöd i fall af hans död, när än den inträffar. Om denna sats beaktades, skulle våra fattighus blifva mindre anlitade, och vi skulle blifva ett lyckligare och mindre skattdragande folk. Mången fader må säga, att det närvarande krafvet på honom icke medgifver att afsätta en del af hans bestämda inkomst till att möta framtida fordringar, och att han allaredan har svårt att skaffa sig och familj det nödtorftiga; detta är troligt och inträffar utan tvifvel med många; men åter huru många tusende finnas icke måttlige och lycklige, ehuru tanklöse, hvilkas inkomster äro beroende endast af deras egen verksamhet, som utdela sina guinder årligen till allmänna barmhertighetsverk, många med prisvärd föresyn att lindra vänners olyckor, andra åter som af skryt göra likaledes, under det de på samma tid försumma att tänka på egen familj, i händelse af sin förtidiga död; och vore vi icke i tillfälle att genom offentliga handlingar ådagalägga det, skulle man knappast knnna tro vår uppgift, att ända till 50 millioner st. årligen förstöras på dricka och röka af personer, hvaraf många vidgå, att de icke kunna förmås att afsätta en del af sina inkomster till användande i fall af sjukdom, ålder eller förtidig död. Författaren yttrar vidare på frågan Hvad är lifförsäkring 2: Det år bevis på förstånd och välvilja, det tillförsåkrar oberoende och huslig lycka för enka och barn; det år mera kraftigt i sina verkningar med hänsigt till ett folks moraliska och husliga lif, och i syftemålet att nedsätla skatterne, genom pauperismens och möjligen brottens minskning, ån råra visaste statsmdns lagar, och, vore det allmännare påaktadt, skulle det bli en nationalvulsignelse; det lemnar personer af hvarje klass och i hvarje lage af lifvet tillfålle att förebygga mången framtida olycka för familjen, och att göra densamma oberoende af allmån och enskild vålgörenhet; och det år ett medel, hvarigenom en summa penningar kan inslyta vid dödsfallet, når ån det må intrissa, eller ock att utfalla vid viss gifven ålder för den försåkrade s5jelf. Första kända liflorsakring är den som togs af Benvenuto Cellini, den store konstnären, då kkemskesÅRXÅXXÖOROOOR A lJlIIIIii11: