Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1855, sida 1

SST — de sig vuxen från sin farbrors omedelbara beroende, vågade såsom läsaren funnit, någon gång låta sina dolda känslor och tänkesätt framskymta. Någon tid efter den i föregående kapitlet omtalade händelsen, fogade det sig så, att Sebastian en dag då han kom att besöka sin onkel, istället att träffa honom råkade Erik, som väntade i hans rum att han skulle återkomma från drottningen af hvilken han var kallad. På Eriks öppna uttrycksfulla ansigte hade missnöjet och ledsnaden laggt sina grå skuggstreck, hvilket ej undföll Sebastian. — Hvad! — utropade han vid denna åsyn — Du går icke med leende anlete den gryende solskensdag till mötesom vår onkels opartiska kärlek uppkallat öfver din framtid? — Du är bitter — svarade Erik — men lägg bort dina sarkasmer! Din redan uppblomstrande lycka borde försona dig med den som ännu står i vida fältet för oss. — Åh bevars! Kanhända dessa djupsinniga slutsatser utgöra orsaken till det svårmod, som tyckes hafva angripit dig? — Framtiden gör mig föga bekymmer! Det är nog att hålla sig till den som det närvarande lemnar. — De som drabbat dig måtte i sanning vara ganska tryckande! Förmodligen sinner du det tungt att namnet Nordenhöök ej redan fjädrat dina vingar för den höga slygt, hvarefter du längtar. — Spara en ironi, som här så illa träffat målet! Hvad som smärtar mig ligger långt utom den sfer, som tillhör ärelystnadens förhoppningar. Du kan le deråt, du som står på din egen botten och är herre öfver dina egna handlingar, men jag . . . Ack, för första gången trycker mig min onkels förmynderskap ! Det var Sebastian långt ifrån okärt att höra Erik slå in på detta kapitel, hvarför han hastigt bytte om ton och sade: — Det är påkostande, att alltid erfara detta misstroende som hindrar oss att som bröder möta hvarandra med förtroende. — Och det är du, som klagar öfver detta? — Tror du icke att jag känner smärtan deraf? (Forts.)