Mt — 9 VR AE TUR nd Så sn 11011 dDtuvuurT7 OM mening uti de vigtiga frågor, som afgöras genom tullklagstistningens inverkan på nåringarne. (2) Vi respektera upprigtigt hvar mans ölvertygelse då den är ärlig, äfven om den liknar Kettil Okristens, som gick i hög, för att slippa blifva vittne till de gamla gudarnes fall och kristendomens seger. Sålunda respektera vi äfven frih. Palmstjernas i hans reservation uttalade mening, så mycket mer, som den har alla kännetecken att vara uttalad af öfvertygelse. Men hvad vi, med bästa vilja, ej kunna respektera, det är, att friherren, då han erfor att denna hans mening ej kunde vinna gehör, kunde kontrasignera ett beslut, som, enligt hans åsigt, skulle medföra landets ruin, eller åtminstone strida mot -Rikets sannskyldiga nytta. Man vet icke, vid ett sådant beteende, hvilketdera man mest skall förundra sig öfver: att friherren ville stanna qvar på sin plats, eller han ullåts der qvarstanna. Emellertid synas sådana besynnerliga, mot grundlagens både bokstaf och anda stridande handlingar icke uteslutande drabba finansministern, frih. Palmstjerna. Fastmer synes det vara fallet, att ilera, ja alla konungens rådgifvare befunnit och befinna sig i samma predikament, utan att de ägt nog sjelfständighet att i underdånighet anmäla, att de ej kunna fungera såsom rådgiivare, sedan de icke längre få gitva råd och möjligen äfven 5sörestallningen, utan endast synas vara till, för att emottaga befallningar och inregistrera samt kontrasignera beslut, som äro på förhand fattade, kanske efter in emtande af mer eller mindre aflagset boeide personers råd utom konseljen. För den, som har något begrepp om sjelsstandiz het och någon känsla af ett rådgifvarekalls och sin egen värdighet, förefaller en sådan karakterslösbet till den grad osattlig. att man alls ej vet huru man skall bedömma den. Ja, man skulle anse den rentaf omöjlig, derest icke verkligheten så tydligt framträdde. Detta kan och bör emellertid icke lanze sortsara. Tiderna äro alltför skickelsedigra; saderneslandets fran tid str alltför mycket på spel, för att icke hvarje ärlig svensk man skulle höja sin röst emot ett sådant konstitutionellt gyckelspel. Opinionens makt bör söka aslagsna ifrån en välvillig konung de sidoinflytanden, som kunna leda både honom och landet i olycka. Det kan ej heller lida något tvifvel, att ju han i detta fall skall lyssna till de bekymmer, som uttala sig. Vi hafva nyss sett Danmarks godsinnte regent genom en kraftig handling frigöra sig från en liga, som höll honom bunden i sina nät. Sverges konung skall icke underiåta att följa exemplet, så spart landets önskningar och böner i detta hänseende nå hans öron, och han skall säkert med glädje emottaga hvarje ärligt och frimodigt, ur ett varmt hjerta utgånget språk, som kan uppenbara honom dessa önskningar. I denna ösvertygelse skola vi, hvad på vår ringa del ankommer, alldrig tveka, att öppet och oförställdt, utan fruktan och utan skrymteri, uttala de grundsatser och åsigter, som synas oss oåtskiljaktiga från ett konstitutionellt samhällsskick. Det glädjer oss, att äfven andra organer inom den Svenska pressen börjat tänka och handla ur samma synpunkt. Sednast läsa vi i detta fall en uppsats i det med gårdagens post anlända Aftonbladet, som ej kan undgå att väcka ett stort uppseende, och som till en del framkallat dessa våra betraktelser. Efter en jemförelse mellan den s. k. gamla oppositionen, som kände hvad grundsats och konseqvens fordrade i handling, under det den var hofsam i ord, med en del af den nyare, som i orden förklarat den närvarande ministeren nära nog föraktlig, utan att deraf finna förhindrad att votera samma minister millioner i anslag — yttrar Aftonbladet: Fördenskull lärer väl Svenska Tidningens mening få tydas på det sätt, att den opposition är skoningslös, som icke ger efter och icke låter tala vid sig, huru mildt den eljest må bedöma personer och handlingar; men att den opposition icke är skoningslös, utan tvärtom ganska aktningsvärd, som, ehuru uppträdande med de svåraste anklagelser och de hårdaste omdömen öfver ministeren, likväl när det gäller en eller annan ömtålig fråga, vänder om bladet och låter verka på sig af den oföränderliga viljan, som står öfver ministe ren och frågar litet eller intet efter om denna aktas högt eller ringa: Så var det likväl icke förr. Konung Carl Johan kallade visserligen sina ministrar, såsom grefve Anckarsvärd upplyser, för ces messieurs lä (de der herrarne) och kunde äfven i ett ögonblick af häftighet jemföra dem med sina drängar (valets), men detta var icke så illa menadt som sagdt; denne konung var ändå alltid särdeles angelägen att så väl inom embetshierarkien som inför representationen skydda PR 1 Sina minie HA A