Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1855, sida 2

Hu! En verklig Tycho Brahe-dag! — sade residenten dä han hemkommit och åter besann sig med sina brorsöner i kabinettet. — Icke nog att Axel tappat sitt spel, så dumt, sä rasande dumt och hvad förargligast är, så sör —dt onödigt . . . Gud förlåte mig! — afbröt residenten hastigt — svära hörde jag aldrig den store rikskansleren göra! — Olyckligt gick det emellertid för dig, min stackars gosse! Och sedan detta fatala möte! — — Den store rikskansleren hade rätt, då jag hörde honom säga: Om sönerna kunna blomsterströ sina saders ålderdom, kunna de också sätta gråa hår på deras hjessa. — Men min bäste onkel, — sade Erik — denna bedröfliga vishets-regel måtte väl icke ha något sammanhang med återseendet af min vän? — Icke utan! Den der bekantskapen med Messenius måste afbrytas, Erik! — — Och du, min kära Axel! Icke att jag vill banna dig — långt derifrån! Men hvar, i Guds namn, gjorde du af ditt hufvud, i den der olycksaliga momangen inför drottningen?