Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1855, sida 3

den fattige, i samma ögonblick grepos åf tvifvel och ånger. Den fattige sade till sin hustru: Jag har nu snart i 36 år, utan att klaga och med from undergilvenhet uthärdat en tillvaro sull af bekymmer och elände, i 39 år dagligen, stundligen egnat mig åt hvad jag ansett för min pligt. Nej! Detta lif sörkrossar mig, denna eviga sjelslörsakelse uthärdar jag ej längre! Sjelf plågande min kropp och min själ, blir det ändtligen klart för mina ögon, att jag år en dåre, som lider hunger och törst, som nekar sig lifvets varaktigaste fröjder, för att egna sin tid och sina krafter at otacksamme. Men jog uppvaknar i rättan tid! Det tjocka moln, som omtöcknade mitt förnuft, är skingradt; jag vill sent omsider njuta af lifvet! Jag vill äfven hafva guld och siden till beklädnad, fester och nöjen efter behag! Likasom min granne, vill jag till hvad pris som heldst vara rik. Då han sagt detta, gick han till trappan och uppsteg, för att tillfråga sin granne om medlen att blifva rik. Samtidigt härmed sade den rike till sin hustru: Sedan min ålder och mitt förnuft gjort mig till herre öfver mitt öde, hur har jag användt min frihet såsom menniska och uppfyllt mina pligter såsom Israelit? Ett enda föremål, guldet, har hållit alla mina själskrafter, mitt förstånds hela verksamhet, fånget! En enda känsla, egenkärleken, har i mitt hjerta tillintetgjort alla andra känslor, har i mitt inre uttorkat den heliga och rena källa, ur hvilken menskligheten hämtar sina ädlaste ingifvelser. Ingen vanära afskräckte mig, jag har ej skytt något brott, för att uppnå de nödiga medlen till åtkomsten af min förmögenhet. Dock — ett himlens straff! — byggnaden är fullbordad, men den lycka, om hvilken jag drömt, ät hvilken jag så mödosamt upprest ett tempel, denna lycka har stannat utanför porten. Midt under all denna prakt och lyxens fåfängliga skapelser, under tumultet och ruset af festerna och utsväfningarne, har jag blott funnit trötthet och öfvermättnad. Ack, jag känner det ändtligen af de samvetsqval, hvilka sönderslita mitt inre: lyckan låter ej förena sig med brottet och stoltheten; hon bor ej i befläckade bjertan, och ej under den syndige rikes gyllene sänghimmel; jag såg ett återsken af paradiset, liksom en gudomlig strålkrets lysa kring min fromme och fattige grannes vördnadsvärda panna: det är dygdens lön och ej orättfärdighetens vedergällning! Bort då med detta eländiga glitter, den skamliga och bedrägliga prakten, den glädjeoch hjertlösa rikedomen! Tillbaka, du onde ande, som förderfvat mig, tillbaka! Från och med den. na stund skall den djupaste ånger rena min själ; mina tårar skola aftvå fläckarna i mitt lif, och min förmögenhet, som jag vill använda till välgörenhetsinrättningar och goda gerningar, skall godtgöra en del af det omätliga onda, som jag, fördömde Kain, med fulla händer hopat öfver mina bröder. Nåd, min Gud, nåd åt den eländige syndaren!Derpå gick han till trappan och gick ned, för att underkasta sig sin fromme grannes erfarenhet och heliga ledning. De båda grannarne, hvardera sysselsatt med sina tankar, mötte hvarandra på trappan och spärrade vägen för hvarandra. I det ögonblick då de igenkände hvarandra, träffades båda af en osynlig hand, nedföllo och dogo. ... Den fattige, som tillfölje af sina kunskaper och sin fromhet stod i högt anseende, begrofs med utomordentlig ståt. Men den rike, som i anledning af sin omoraliska vandel stod under församlingens bann, nedgräfdes i en aflägsen vrå af kyrkogården. Nu hade det sedan urminnes tider inträffat att hvarje gång då der i staden en helig man afled, på afto nen af hans begrafningsdag ett ljus nedföll från himlen på hans graf, under det en vanlig eller gudlös menniskas förblef i det djupaste mörker. — Om aftonen gingo således innevånarne som vanligt till kyrkogården, för att se den fromme mannens graf lysa i gudomlig klarhet. Men hur stor var ej allas förvåning, då man fann den omgisven af djupt mörker. Redan ville de, uppfyllde af oviss och ångestfull oro, draga sig tillbaka, då de på afstånd, åt det håll, der den rikes glömda stoft hvilade, fingo se en lysande eldkrona öfver den ensamma grafkullen. Förvåningen var gränslös, men man ville hafva upplysning om detta, såsom det tycktes, gudomlighetens misstag. Församlingens vördnadsvärde Rabbi, hvilken genom de båda enkorna blifvit underrättad om händelserna under de aflidnes sista ögonblick, om deras ånger och deras beslut, upprepade för de församlade följande den Heliga Skrifts ord: Om syndaren omvänder sig från sin synd och gör det rått och råttvist år, så skall han lefva och icke dö. Men om den rättfärdige vånder sig från sin råttfårdighet, och ofverlemnar sig åt syndarens orätt och illgerningar, så skall han dö, icke lefva. Och försa lingen nedföll inför Herran och ropade med een mun: Tofvad vare Gud, den sanne Domaren!