Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1855, sida 2

— Hvarför just som en flicka, farbror? Jag tycker icke om om den der likheten vet ni väll! — Vid dina år är det ingen skam. Och vid en drottnings hof sedan! Ja, ja, käre Axel, jag hoppas inga hinder skola möta mina planer, och att du der snart skall få äran räkna din plats. — Den äran skulle utan tvifvel snarare träffa mig om ni hade den godheten att finna mig mera lik en man. — Ha, ha, ha! Du är på min ära mera slipad än jag trodde, med ditt utseende af qvinnodocka! — Upphör då onkel, med detta återkommande skämt! Ni gör mig annars till qvinnohatare och med detsamma till majestätsförbrytare. — Tyst, Axel! Icke sådant skämt! — Och residentens ansigte antog ett ganska gravitetiskt uttryck. — Sådana saker äro för vigtiga att narras med. Gud bevare drottningen! — Min bäste onkel, tag ej så illa vid er! Jag försäkrar att .... Att? — Ja, jag bedyrar .... — Uvad? — Allt hvad ni behagar, blott icke det, att jag liknar en slicka. — Åh, min junker, en sämre liknelse kan göras dig. — Åtminstone ej från edra läppar, ty. — Hvad vill du säga, frispråkige pladdrare? — Åh, just ingenting utom det, att ni icke varit den som visat mig något synnerligt föredöme i svaghet för fruntimmer. — Hvad hör det hit? Du vet att svänga dig som en ekorre på sin gren. — Alldeles icke! Hvad kan vara naturligare än att jag icke vill likna hvad ni försvurit att älska. — Ettdera är du bortskämd af min godhet, eller gryr hofmannaämnet hos dig. Jag vill hoppas det sednare. Med sådana naturgåfvor skall du göra lycka. — Och residenten kände sig glad och upprymd såsom af de ljufvaste förhoppningar. — Se så, låtom oss nu begifva oss åstad! Jag hoppas att J skolen göra heder åt mig inför drottningen. Du icke minst — hviskade han till Axel, som stod honom närmast, under det han med sin handske slog honom på armen. (Forts.)