Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1855, sida 2

Ä Bengt Erland Fogelberg. — a nn nn Den 2 Januari. I A.B. för sistl. Fredag läser man bland annat följande anmärkningsvärda uppsats: ,De rykten, som då och då under riksdagens lopp uppdykade om förestående förändringar inom konungens rådgifvarepersonal och hvaraf man äfven ännu efter riksdagens slut försport några genljud, hafva icke hittills vunnit någon bekräftelse. Förgäfves har konungens regering, vid behandlingen hos rikets ständer af de kungliga propositionerna, uti alla vigtigare lagstiftningsfrågor, som på grund af så dana propositioner vid denna riksdag varit föremål för öfverläggning och beslut, lidit det ena afgjorda nederlaget efter det andra. Förgäfves har den stora majoriteten af representanterne inom de båda stånd, hvilka äro de enda som sammansättas genom val af folket, emot flera bland konungens rådgifvare uttalat ett misstroende, som delas af nationen, samt yrkat deras snara aflägsnande. Förgäfves har till och med inom det stånd, som eljest plägar vara det mest undfallande för maktens innehafvare, ett skarpare klander än någonsin förut på det hållet varit hördt, samt en högt uppsatt embetsman, hvilken visserligen icke hör till konungens konstitutionelle rådgifvare, men som dock förstått att vid flera tillfällen, på sidan om grundlagen och uti ären den, som på intet sätt angått hans embetsförvaltning, göra en förderflig inflytelse gällande, blifvit offentligen anklagad för den smutsigaste korruption, som veterligen i mannaminne besudlat någon svensk regering, och som gjort en viss gren af administrationen till en visa kring land och rike redan långt förut, innan anklagelsen offentligen uttalades. Något ombyte af de rådgifvare, hvilkas aflägsnande en allmännare mening, såväl inom nationen, som inom de folkvalda stånden vid riksdagen, längesedan yrkat, har ännu i denna stund icke skett. Och ej nog dermed. Ätven den förtroendeembetsman, hvars bibehållande på sin plats efter de anklagelser, som blifvit inom sjelfva representationen emot honom slungade, utan att man ens vågat ett försök till vederläggning!), i hvarje annat land skulle anses såsom en skamfläck, en outplånlig nesa för en styrelse, som har känsla för egen heder och sin konungs anseende, sitter ännu qvar i full besittning af sina höga embeten, tryggad — såsom det tyckes — emot hvarje fara genom det svågerskap, som förbinder honom med en af konungens rådgifvare, och genom det slags förtroende, som någon gång bestämmes af personlig gunst, utan afseende på samhällets väl och offentlig moral. Emellertid, om också hvarken konungens rådgifvare eller den allena beslutande viljan synas benägna att göra något afseende på den allmänna mening, som i detta fall uttalat sig, hafva dock händelser inträffat, som inom kort torde af andra skäl föranleda en eller annan af konungens rådgifvare att afgå. En af dessa händelser är biskp Faxes frånfälle och det i anledning deraf nyligen hållna biskopsvalet i Lunds stift, hvarvid statsrådet Reuterdahl, såsom man längesedan förmodat, erhållit flesta rösterna och i följd deraf första rummet på förslaget. DÅ hvarken hr Reuterdahls benägenhet att emottaga bördan af det gyllene korset, eller konungens benägenhet att föredraga honom till biskop framför hrr Thomander och Pettersson, som erhållit andra och tredje rummet på förslaget, är ringaste tvifvel underkastad, så har man allt skäl att anse hr Reuterdahls snart förestående afgång ur konungens rådkammare och från chefskapet för ecklesiastikdepartementet för så godt som afgjord. Gissarena hafva derföre äfven redan en tid bortåt sysselsatt sig med att upsätta förslag på hans blifvande efterträdare, och man har härvid företrädesvis hört åtskilliga prelater eller prelaturens sköte arn nämnas såsom förmodliga kandidater, passande, om icke för platsen, dock för det nu rådande systemet. Man har också hört en och annan lekman, och deribland äfven ett par af prelaturen mera oberoende, nämnas såsom på högre ort åtminstone omtalade, dock utan att man under nuvarande förhållanden trott sig hafva anledning att anse de senare såsom på allvar satta i fråga. i Vi ärna icke befatta oss med något upprepande af de mer eller mindre otroliga gissningar, som ryktet i detta afseende sedan någon tid kringfört. I de flesta fall anse vi dessa gissningar icke hafva någon annan betydelse än den, att uppenbara hurudant begrepp det allmänna föreställningssättet i sjelfva verket gör sig om den nuvarande styrelsens egentliga karakter. Men deremot anse vi för en skyldighet att, utan afseende på den ene eller andre personen, öppet beteckna en synpunkt, hvilken vi tro att konungen vid den ifrågavarande platsens besättande efter statsrådet Reuterdahl både företrädesvis skulle böra och, äfven under nuvarande förhållanden, kunna behålla i sigte, till bätnad för de vigtiga samhällsärenden, hvilkas behandling kommer att i första rummet anförtros åt den blifvande nye departementschefen. Vi säga: äfven under nuvarande förhållanden; och vi mena dermed hufvudsakligen den ställning, hvari den nye departementschefen komme att befinna sig, såsom omgifven af en i öfrigt numera väsentligen konservativ rådspersonal. Vi anse nemligen denna ställning vara sådan, att vi för tillfället, och så länge detta förhållande fortfar, hellre böra undertrycka vår önskan att se en man med framstående liberala tänkesätt i spetsen för ecklesiastikdepartementet, än emotse den I sannolika) vådan, att en sådan mans bemödanden för närvarande endast skulle förnötas i fruktlös strid med öfvermäktige politiske motståndare inom samma råd kammare. Det är således en annan synpunkt, än der som afser de politiska tänkesätten, hvilken vi tro unde nuvarande omständigheter förtjena att i afseende på denna befattning företrädesvis behållas i sigte. Enligt Aftonbladet har hofrättsrådet F. R Järta (son till landshösdingen m. m. Hans Jår ta) vägrat att emottoga den honom vid sist I stjernfallet tilldelade Nordstjernan. Ått si Tv såsom ett sådant lärer man väl knappast kun