Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1855, sida 1

— — — ——————— it amhet på ett annat fält. Med denna vunna öfvertygelse lät han honom, till sin obeskrifliga glädje, göra ett höger om lin på den verldsliga banan, som ock öppnade der en ganska lofvande väg för hans framtid. Nordenssons stadgade uppförande i förening med hans arbetsskicklighet kom rikskansleren att välja honom att åtfölja hans yngsta son Erik, på de utländska resor, som han, enligt den tidens bruk, för ynglingar, bestämda för rikets högre tjenster, måste företaga för att fullborda sina studier. Sedermera efter hemkomsten erhöll han anställning i rikskanslerens eget kansli, punktlighet och noggrannhet i detaljer, samt ett outtröttligt arbetsnit och en obesticklig redlighet voro de egenskaper som i synnerbet blefvo för honom de utmärkande. Med dessa hade den store statsmannen och menniskokännaren väl aldrig ämnat honom för några högre politiska värs, som sordra en skarp genomträgande blick i förhåällandenas inre sammanhang och följder i förening med stora framtidsutsigter och en sjellständig och oförfärad ihärdighetskrast, hvarför vår gode friherre så länge Oxenstjerna var den styrande ej hann längre än till jemförelsevis underordnade platser, ehuru han visst icke annars kunde klaga hvarken öfver bristande befordringar eller olönad arbetsmöda; men knappast hade den unga drottningen sjelf fattat statsrodret och börjat manövrera skeppet med förkastande af den gamle besälhafvarens method, innan både Nordensson och flera andra — vida mindre förtjenta — fingo fast sot på nådens styltor och klefvo upp till maktens höjder. Inlom kort blef den nyssnämnde anställd som resident vid ett af Tysklands hof och dertill adlad, baroniserad och begåfvad med gods, gårdar, friherreskap, m. m. Vid vår berättelses början eller hösten 1651, se vi honom nyss återkallad till sitt sadernesland, ännu i fullt åtnjutande af drottningens ynnest, hvars besallningar han i allt ställt sig till esterråttelse med en samvetsgrannhet som verkligen vida mer än den ofelbara skarpsinnighet som han smickrade sig att hafva förvärfvat i den politiska skola han räknade sig att tillhöra, gjorde honom värdig att kalla sig dess lärjunge.