Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1854, sida 2

ning härledas, ty det är ej möjligt annat än att folket snart måste hafva kommit till kännedom om rätta förhållandet. Ehuru således väldet ej kan ursäktas, må dock några till mildrande af omdömet om deltagarnes brottslighet tjenande omständigheter anföras. Till dessa må då först räknas, att, på uppviglarnes föranstaltande, folket upphetsades genom bränvins utdelande. Vidare, det utmanande och retande deri, att beslagarne åtföljdes af allmänt kända slagskämpar. Vidare, tanken om åtgärdens olaglighet, uppkommen deraf, att då Peterssönerna under åratal från hus till hus utbjudit öppet sina varor till afsalu, utan att derför antastas, något annat icke gerna kunnat antagas, än att de till handels utöfvande ägt laglig rätt. Verksamt torde äfven hafva bidragit den sympathi som mellan allmogen och Peterssönerna var rådande. Se här orsaken till densamma: På samma hemman, der nu Peterssönerna bo, inflyttade i början af förra året en person, som genast efter ditkomsten, utan all slags rätt dertill, öppnade en ordentlig handelsrörelse, isynnerhet med spirituosa. På detta näste tillbringade mänga af de kringliggande byarnes manliga befolkning sin dag under supande, för åtkomsten af bränvin pantsättande sina tillhörigheter, afytrande sina produkter, förslösande sina löner. Ett allmänt armod och en förfärlig demoralisation stod för dörren. Då denna olagliga och högst skadliga rörelse månadstals obeifradt fick fortsättas, sökte pastoratets taxeringskommittå genom tillgripande af en förtviflad utväg att sätta en damm för det onda. Den pålade nemligen personen en betydlig handelsskatt, men utan påföljd. Andteligen, efter flera förnyade anmälanden med begåran om åtgärders vidtagande till förhindrande af denna rörelses fortsättande, infann sig kronolänsmannen å stället samt verkställde beslag å så väl bränvin som andra varor. Ingen sökte då att derifrån förhindra honom. Åtgärden hälsades tvertom med jubel från hvarje hus. Emedlertid då sagde person icke såg sig ostraffadt kunna ruinera sina grannar, upphörde han med sin rörelse samt afyttrade hemmanet till oftanämnda bröder, hvilka, då de icke trädde i föregångarens fotspår, snart vunno allmogens tillgifvenhet. Denna tillgifvenhet, sålunda vunnen, lärer väl icke förminskats deraf, om, såsom K. L. Kjellman i sin rapport förmåler sig veta, Peterssönerna, genom attatillhandahalla sina grannar en spade, några spikar eller dylika nödvändighetsvaror, besparat dem en resa af 13 mil till närmaste stad. Ehuru Peterssönernas förbrytelse, så vida den var inskränkt till denna handel, icke kan anses vara af det straffvärdaste slaget, var den dock såsom sådan fortjent af laga napst. Då de nu, för att från sig afvärja en sådan, störtat så många i olycka, hafva de äfven från sig aflägsnat det deltagande, som eljest de säkerligen kunnat påräkna. Men kan man äfven neka de vilseledda deltagarne ett sådant i deras olycka? Det är väl sannt att det föröfvade våldet ör af så betänklig art, att hvarje rättsinnad måste önska oeh, hvad på honom vidkommer, dertill bidraga att lagens helgd upprätthalles, dess handhafvares personer skyddas och lagbrytaren straffas; men då man vet att öfverilning ledt de flestas steg vid detta tillfälle, och att mången oersaren och hoppgifvande yngling blifvit inledd i detta företag, som kan medföra förlusten af hela lesnadens frid, må man då icke beklaga dessa offer för en annans egennytta? Men man har dertill här en ännu storre anledning uti det sätt, hvarpå denna sak hittills blifvit behandlad, ett sätt, som varit allt annat, utom den lugna rättvisans. Redan genom den första af herr Kjellmans rapporter är uppträdet vid beslagstillfället så tecknadt, att deltagarne deri framstå som en skock banditer af det gröfsta slag, men blifva det i ännu högre grad genom den andra. Här säger han: (se Hand. och Sjöf-tidn. n:o 279 för i är) ,att upploppet ännu således på 4:de dygnet sortfar med samlingsplats hos sagde Peterssöner och utställde vakter, som antasta hvarje vägfarande och hindrar dennes resa till dess han redogjort för ändamålet med densamma. Detta är emellertid för hela grannskapet obekant. Det enda man vet är, att efter K. F. Ringii afresa från beslagsstället, efter hållen polisundersokning, flera personer förmärkts vara samlade i närheten deraf, utan att dock lägga något ondt uppsåt i dagen, än mindre förfördela någon resande. Att hvarken enskild eller allmän frid blifvit på ringaste sätt i eller omkring Mute by af Mute eller Linnarps byemän störd sedan den 14 sistlidne November kan med trovärdiga personers intyg bevisas, och att ingen af Thorstorps säteris underlydande blifvit! på resa till eller ifrån Mute hvarken den 14 November eller sedan antastade; detta äro de alla beredda att med ed styrka. Men, säger man, inspekter Rosengren har dock för länsman Kjellman uppgifvit det i dennes rapport upptagna förhållande, och han är således att undskylla om, sjelf missledd, han skulle låtit i densamma en oriktig uppgift inslyta. Men som inspektor Rosengren endast uppgifvit hvad af andra blifvit honom berättadt — huruvida sådant verkligen skett är en annan sak — och ej hvad han sjelf sett eller hört, borde väl en tjensteman i en så vigtig fråga, som förvandlade ett under rusets inflytande och af öfvcrilning begånget våld till ett 5 dagar fortsatt uppror, utan att höra åsyna vittnen, inför förmän framställa ett sådant förhållande såsom visst och dermed inför sjelfva thronen brännmärka en vilseledd folkhop såsom en upprorisk massa? Ar detta sätt att gå till väga den lugna rättvisans? Väl uppger länsman Kjellman äfven att åtskilliga personer berättat detsamma som inspektor Rosengrens rapport innehåller, men då ingen kunnat se hvad som ej existerat, måste dessa personer, om de framkommit med dylika berättelser, varit af en temligen tvetydig karakter och i alla händelser borde bemälte länsman, innan han på dessas berättelser uppsätte sin rapport, af fullt trovärdiga personer underrättat sig om sanningsenligheten af de gjorda berättelserna. Då han detta icke gjort, framstår det oörsvarliga i hans beteende lika bjert. Men måste man gilla länsman Kjellmans sätt att härvidlag gå till väga, så måste det i ännu högre grad blifva fallet med, kronosogden Ringii handlingssätt, som kunnat för god an aga en på så ihåliga grunder fotad rapport och derned komma konungens befallningshafvande att för reeringen anmäla, att ,upploppet ännu den 20 Novemver fortfar. Man hade nemligen skäl att af en em)etsman i hans ställning vänta sig att se ådagalagdt