Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1854, sida 1

satt sig att utleta hvem och hvad mr. Horatio Sparkins verkligen var, bröt först tystnaden. — Ursäkta mig, min herre, sade denne ut märkte person. Jag förmodar att ni studerat för den jnridiska banan ? Jag tänkte engång sjelf att beträda densamma — jag är också något närmare bekant med de största prydnaderna för denna utmärkta samhällsklass. — Nej, icke så alldeles, sade Horatio, med något tvekan; icke fullkomligt. Men ni har varit mycket bland de långa sidentalarerna, eller kanske jag misstager mig? frågade Flamwell, undfallande. — Nästan hela mitt lif igenom, svarade Sparkins. Tvifvelsmålet var således i det närmaste skingradt för mr. Flamwells förstånd. — Mr. Sparkins var en ung gentleman, ,som med tiden skulle erhålla en titel. — Jag skulle ej vilja vara advokat, sade Tom, talande för första gången, och seende sig rundtomkring, för att finna någon, som ville egna uppmärksamhet åt hans aumärkning. Ingen svarade. — Jag skulle ej vilja bära peruk, tillade Tom, äalventyrande en annan anmärkning. — Tom! Jag ber, gör dig ej löjlig, sade hans pappa. — Var god och bara lyssna, och drag fördel af den konversation du får höra, och