Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1854, sida 2

Till frå: gan om Polens återställande. Kossuths ul i S:t Martins sal d. 29 Nov. Vid anförandet härom dagen af en märklig skrift rörande Polens återställande, som var uppställd såsom ett bref till Fransmännens Kejsare, omnämnde vi i förbigående ett tal af Kossuth öfver samma ämne, hållet i London vid den vanliga årsfesten för firandet af 1830 års polska revolution. Detta Kossuths tal har blifvit olika bedömdt, med bifall af några, men har i allmänhet i engelska tidningarne blifvit starkt ogilladt. Orsaken härtill torde vara hufvudsakligen att söka i det skarpa klander den ungerske exdiktatorn tillåter sig emot engelska regeringens icke blott politiska system i allmänhet, utan ock sätt att föra kriget, klander, hvarför naturligtvis hvarje Engelsman måste vara ganska ömtålig, särdeles då det kommer ifrån en främling. Detta hindrar dock ej, att ju Kossuths tal kan innehålla många sanningar i sjelfva hufvudfrågan, till hvilken han ock borde hafva uteslutande hållit sig. Det är derföre vi tagit oss friheten utesluta hans för öfrigt ganska intressanta kritik af expeditionen till Krim, som dock utgör en stor del af talet, för att endast meddela hvad som rörer hela det politiska systemet. Huruvida det sedermera ingångna förbundet mellan vestmakterna och Österrike kommer att jasva Kossuths ord, skall framtiden visa. Efter att hafva på ett vältaligt sätt skildrat lord Dudley Stuarts minne, yttrade Kossuth: Har icke alltsen den stund kanonernas dån vid Sebastopol uppväckt smärtans rop från tusende Brittiska boningar, en enda åsigt bland oss varit gällande rörande klokheten af den politik som leder detta krig, huruvida dessa ärofullt sallne, dem verlden beundrar samt Storbrittanien begråter, hafva stupat som blodsoffer åt den hårda nödvändigheten, eller om de må hända hafva stupat såsom offer åt de styrandes villsarelser? Kan väl den åldriga modren — i går stolt i sin modersglädje och i dag barnlös — kan väl den faderlöse sonen, lik en bruten gren — kan väl den arma enkan — kan väl nationen, förlamad, genom förlusten af dess tappraste och bästa söner — kunna väl alla dessa trösta sig med att upprepa Pauli Aemilii ord, då han, efter att hafva begrafvit begge sina söner, uppsor i triumf till capitolium: jag finner i samhällets lycka en fullkomlig ersättning för den enskilta fsörlusten2? (bravorop). Kossuth fästade derpå uppmärksamheten på Polens närvarande ställning och sortfor: Jag återgår nu till England, om församlingen sådant önskar, hvarom ej, så kan jag afbryta (fortfar, sortsar!) Först och främst vill jag egna en hyllningsgård af min största beundran för hjeltearmåen i Orienten, som så ärofullt trampar farans och dödens väg (höga bravorop) utan att låta afskräcka sig af den söreställningen, att det ärans mål, till hvilket de förts, visserligen icke är det bästa, som kunnat väljas till Rysslands bekrigande, och att en klokare politik, genom att ej fjettra de af omständigheterna bestämdt anvisade auxilierelementerna, hade kunnat spara mycket af deras hjelteblod, samt på samma gång förvissat sig om rikare resultater. Jag tror mig knnna säga hvad heroism betyder. Ungerns hjeltar, som utkämpade 1849 års jettekamp, kunna billigtvis vindicera ryktets odödlighet bland de tappraste af tappre, och jag som bevittnat allt detta — jag påstår att historien icke på århundraden har att uppvisa ett sådant slag, som det vid Inkerman, der 14000 man segrare tillintetgjorde det tappra anfallet af 60,000 väl disciplinerade trupper, och hvarest snart sagdt hvarenda man af edra nedlade en fiende. Slaget vid Alma var, tillfölje af bristande dispositioner, magert på resultater, men utkämpades dock ärorikt, och flätade derföre en odödlighetskrans kring de brittiska och franska vapnen; men slaget vid Inker man var ett underverk af tapperhet, nästan jemnförligt med det vid Agincourte. 1854 års historia skall, oaktadt dess vittnesbörd om de styrandes statsvishet, åt esterverldens beundran bevara Fransmännens hjeltemodiga ifver samt Britternas fasta, orubbliga mod i kampen på Krim (höga bravorop.) Och de kämpa ändå på ett slagfält, rikare på ära än på möjliga resultater, samt rikast på — döden. Annu en seger till, sådan som den vid Inkerman, och armen är — förlorad ! Det är en bedröflig tröst att veta, att dessa ärorikt fallnes grafvar kring Sebastopol kunna säga, såsom de vid Tnermopylz: 5vandringsman, säg England, att du sett oss hvila i lydnaden för sosterlandets lagar. Man har nyligen lätit det engelska folket förstå att ,aldrig någon mera oundviklig ställning funnits, som till den grad kräft ett snille, hvilket kan förekomma i st. för