Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1854, sida 2

om ärlighet i handel. Med anledning af några i Amerika upptäckta bedrägerier inom förvaltningen af en bank, fäster den hederliga engelska tidningen Economist uppmärksamheten på vigten deraf, att det, efter de stora krigens slut, begynnta vinglerisystemet både i afseende å staterna, med deras svindlande låneoperationer, och enskilte affärsmän, som sökt rikedom genom hastiga lyckträffar hellre än genom träget, idogt förvärf, måtte upphöra och efterföljas af redbarhet och sparsamhet i affärslifvet. Economist sinstammer med ett par amerikanska tidningar deri, att det icke är uti stränga lagar man skall söka hjelpen för det onda. Den enda räddningen, heter det, ligger i de enskiltes heder, rättskaffenhet och klokhet. Man må ej bedraga sig sjelf och andra rörande den stora oord ningen, ej heller föregifva sig att kunna bota den genom något hemligt trollmedel. Öfverflödigt lefnadssätt, vilda spekulationer, ohederliga transaktioner, om också vanliga, måste tryckas ned genom det strängaste ogillande af en hvar, som är sysselsatt med handel, eller ock skall alla köpmäns karakter förlora allt förtroende. De som sjelfva äro hederliga måste vaka öfver de andras uppförande och icke uppmuntra sveket, genom ett sorglöst och derföre obesogadt förtroende. Hvar man inser, att dessa sanningar kunna icke nog behjertas. Det ar icke så alldeles utan skäl, som man drifvit den falska satsen, att en handlande aldrig kan vara fullt hederlig; det är icke utan all grund, som mången med begreppen om handel och köpenskap förenar begreppen om egennytta och oärlighet. I högst väsentlig mån hafva förderfliga lagar härtill bidragit, då de nära nog tvingat till lagöfverträdelser, falska uppgifter, ja, t. o. m. falska eder. Men icke mindre ligger felet hos individerna, hvilka låtit den lätt och hastigt förtjenta förmögenheten förleda sig till ett slösaktigt lefnadssatt, som, då tillgångarne ej hunnit till, ledt till vingleri, hvarifrån steget till bedrägeri är kortare än man föreställer sig. En hvar känner huru, i synnerhet för ett par år tillbaka, klagomålen häröfver höjdes ofta och häftigt äfven inom vårt land. Och såsom vanligt sökte man hjelpen mot det onda i strängare kreditlagar, hårdare straffbeståmmelser, m. m. Man förglömde dock härvid, att all handel ytterst hvilar på förtroende (kredit) och att detta aldrig kan födas eller upprätthållas af lagar, utan genom de rent personliga egenskaperna hos de enskilte köpmännen, på hvilka åter ingenting verkar starkare än den allmänna andan. Är denna god, så lägger den ett starkt band äfven på sådana individer, som för egen del ej skulle vara alltför nogräknade i afseende å medlen att förtjena, alldenstund allmän missaktning är en börda, som ej är lätt att bära och som dessutom betydligt hindrar all förkofran. Är den allmänna andan deremot så slapp eller förderfvad, att framgången öfverskyler medlen; att sätten att förvärfva förmögenhet icke räknas så noga, blott ändamålet vinnes, och att sålunda den enda gradmätaren för den allmänna aktningen blir den förvärfvade penningen, utan afseende på huru den blifvit förvärfvad och hu