Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1854, sida 3

xe NN vägt dem på en gyllne vigt kna dem uti den kedja, son himmelen och jorden knutit, Sit eget blod har gjutit. Den minste kallas störst uti Guds rike, Och mången kung, som bär en jordisk krona, Och på hvars bröst konstgjorda stjernor throna, Skall fåfängt önska vara barnets like; Frid derför med de små och ära vare Gud Och menskorna en god, en helig vilja Alt, klädda i förbarmandets, i offrets skrud, Allt förstfödt Herranom från synden skilja! Hvar en ibland oss är Evongelist Och har sitt eget prestakall på jorden: Guds blomstergård att värna båd lör köld och brist, Och förelysa uti handling, som i orden, De små, som icke ännu veta af, Alt jorden är en valplats, synden är en graf. Här vädjas till ditt hjerta, ömma mor, Som mera fick till skänks af lifvets lotter; Du vet, att nöden på vår jord är stor, Att brottet ofta är blott nödens dotter; Stig derför du i fattigdomens hus Och lindra dina arma systrars öden Och tånd i både hem och hjertan ljus Och rädda från hvad värre är än nöden Den ädla såd, som tyst och stilla skjuter Med gyllne ax uti armodets bo, Och i sitt frö en himmel innesluter, I hvilken ännu endast Englar bo. Epilog. I lockig oskuld kommit i dag ett litet tåg, En älskelig, men torftig barnaskara, Med ljufva leenden på ögats klarblå våg, Att få sin tjusta tecksamhet förklara : Och dessa stjernors glans är lika skön, som ren, Ett paradisiskt färgspel, ett himmelskt återsken Ifrån den verld, der barnet fordom lekte. Visst ligger ordet domnadt på deras slutna mund, Der endast bönens purpursnäcka blöder; Men tack för mången rik och glad och själfull stund Uppå det späda hjertats solhaf glöder; Ja, hvad J hafven gjort en utaf dessa små, Det skall, som Engel, med Er för Herrans domstol gå Till Christus, barnens vän och deras broder. Ack, hvad det kostar litet ändå att göra godt, Men hur det värmer, adlar menskoanden; Det pund enhvar af oss till skänks af himlen fått Gafs för att lösa, ej att knyta banden På hyddans blomsterstånd, flyttfoglarne, de små, Som från sin första Nattvard få ut i verlden gå, Der ormar tjusa och der törnen stinga. Så bryten åt dem då Er kärleks bästa bröd Och gifven dem till resekost pä färden; Sen till att ingen stupar för lusta eller nöd I förtid på sin valplats uti verlden; Tillfällen gifvas nog på hvarje tid och rum, Att sprida helsans Evangehum Till syskon, som stå dignande vid vägen.