Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1854, sida 3

I Linköping var i början af denna månad en tillställning anordnad för ett välgörande ändamål, hvartill verser voro författade af vår bekante poet hr Johan Nybom. Då de vackra tankar, hvilka här äro uttalade säkertskola finna anklang hos mången läsare, hafva vi ej kunnat neka oss nöjet att meddela det vackra poemet till läsning öfver Julhögtiden: Prolog. Har du sett fattigdomens tysta strid Med frestelsen, umbärandet och nöden? Och har du sett den djupa, ljufva frid, Som, lik ett månljus, höljer dunkla öden? Har du sett mannen med det fasta sinnet, Som ödmjuk helsar hvarje pröfnings dag, Som, utan hopp, knappt med en ros för minnet, Böjs, men ej brytes under ödets slag? Har du sett hyddans starka, ädla qvinna, Som offerklädd går fram emot sin graf, Som intet här på jorden har att vinna, Om ej försakelser, och sist — en tiggarstaf? Säg, har du sett en far, med mödans börda, Kanske på mogna, hvita silfverhår, Som tyst, fast bittert lida, tacksamt vörda Så undergifvet och så skönt förstår? Han har en enda rikedom i verlden, Frostbiten kanske nu, sin ungdomsbrud, Och dessa barn, korsblommorna på färden, Dem han har svurit vårda åt sin Gud! Säg, har du i en torftig boning stigit Och sett ett barn i famnen på en mor, Som tålig kysst sitt törne, kysst och tigit, Stark i den Gud, på hvilken bjertat tror? Du då förstår det Evangelium: ÅGuds rike är ej utaf denna verlden; Då du sett in i ett mysterium, Fördoldt för jollret. dårskapen och slärden, Som, tanklös för det stora, i det lilla går, Och hånar mensklighetens öppna sår. Vill du se kärlek i sin blyga, rena glans, Se då en moders — skönare ej fanns; En moder helig är, hvem helst hon är, Hon rena offer på Guds altar bär; Ja, huru sargad än hon är ar lifvets sår, Och hur hon slapar än på qvalens kedja, Med hjertat, deladt mellan lida, bedja, Om hela hennes väsen upplöst är i tår, Så är hon en Maria, är en — mor, Som, fast i trasor klädd, ändå är stor I all sin ringhet, al sin ödmjukhet För Gud, som hennes kärlek ser och vet. Men älskar du att se en bimmelsk syn, Se Englahufven, tappade ur morgonskyn, Se då på baronen, som emot dig gå Med blickar innerliga, himmelsblå, Den förpostkedja, himlen skjuter fram Uti vår verld, med all sin synd, sitt slam; Omornade ännu för rikedom, som nöd, Med kinder, doppade i morgonglöd, De efter jordens lutter icke fråga; Men komma som en bunden, bögre låga Och lägga sig, som sändebud från Gud, Med fröjd invid en jordisk moders hjerta, Och, klädda i sin oskulds skära skrud, De känna ej till namnet ens den smärta, Som kanske en gång skall emot dem gå Och dem i lidandets jernklädnad slå. Hvart barn på jorden är en högre gäst, Med sina hjertskott än vid himlen fäst; Men synden kommer snart och vill dem lära Att jordens afgudabeläten ära; Då börjar, fäder, mödrar, eder pligt, Alt strida för de svaga, vaka, bedja: