ö Styckegods. Ett märkvärdigt ur. Den berömde Drorz i Genf, bekant genom sina konstrika automater, förfärdigade ett konstigt ur, på hvilket man såg en hund och en herde. Då klockan slog, blåste herden sex olika stycken på sin flöjt och hunden kom dervid bort till honom och hviftade med svansen. Man visade konungen af Spanien detta ur, hvilket mycket roade honom. ,Det är hundens minsta förtjenst, att han visar sig vänlig och tillgifven, sade Droz. ,Om ers majestät behagar vidröra ett af de äpplen, ni varseblir i herdens korg, så får ni kanske orsak att beundra djurets trohet. Konungen vidrörde ett af äpplena och genast for hnnden emot honom och skällde så högt, att konungens bund, som också befann sig i rummet, äfven instämde deri. (Portf.) En svale. Det sednaste numret af den utmärkta franska tidskriften Magazin pititoresque innebåller följande naturhistoriska meddelande: En svalunge hade fallit ur nästet, som var uppfördt under taket på slottet Launay, departementet SeineInferieure. Mille V., dotter till egaren af detta slott, tog sig af det stackars kräket och uppfödde honom med flugor och hvad annat han ville hafva. Hon lyc kades att göra sin skyddsling tam, hvilket likväl icke afhöll denne ifrån att en gång, när fönstret stod öppet, begifva sig till de sina; men han återkom och höll tillgodo med den omvårdnad som bevisades honom iane i Sulongen, der han hade obehindrad passage till och ifrån. I September försvann svalan med sina kamrater. Nästa vår återkom han med dem och satte sig genast utanför ett af fönstren till den salong, i hvilken han blifvit upp född, och pickade med näbbet derpå. Man öppnade, och han flög direkte till kaminen, bredvid hvilken han varit van att i en låda finna sin dagliga ration; ban lät taga och smeka sig, och förnyade dagligen sina besök, satte sig på sin unga herrskarinnas axel och, framför allt, försummade icke att se om sin spiskammare, den man drog försorg om att åter hålla fyld. Vid höstens inbrott försvann han åter; nästa vär återkom han och gjorde under sommaren sina besök i slottet, liksom den föregående; hösten derpå afreste han åter i vanlig tid, men denna gång återkom han icke mera; han hade förmodligen omkommit på resan. Hyrkogrismmen. I Skåne är icke exempel på att en kyrkas silfver eller penniogar förvaras i kyrkan, utan antingen hos presten eller kyrkovärdarne. Men uppåt landet synes deremot kyrkan sjelf förvara sin egendom, hvilket man kan finna af de stora kyrkostölder som ofta ske på flera orter. I sordna tider kunde detta gå an, då allt folk trodde på spöken och då sjelfva tjufven var rädd för gastar och gengångare, men i vår tid är detta förvarande i kyrkan oförsvarligt, ty nu mera är tjufven icke rädd hvarken för spöken eller för kyrkogrimmen. Annars var den der uppfinningen af kyrkogrimmen ett förträffligt medel att skrämma långfingrade skälmar och kanaljer från helgedomen. Munkarne införde nemligen det bruket att när en kyrka skulle byggas, så nedgräfdes först på platsen ett lesvande djur, en kalf, vädur, gås, tupp, hare eller dylik; af detta djur blef det en kyrkogrimm, det vill säga ett spökande djur, som fredade kyrkan från alla näsvisheter, och olycklig den som i elaka hänsigter närmade sig helgedomen, ty han fick att göra med kyrkogrimmen och var icke säker på att slippa undan med lifvet, men numera duger det icke att bafva hvarken spöken eller kyrkogrimm, ty tjufvarne hafva förlorat respektan för hela munkarnas andeverld och derföre är det bäst att taga kyrkornas tillhörigheter i ett säkrare förvar.