nea, all ryska llottan var undet UtsSågIm, 111. m. ett kreditiv på 21 millioner för neutralitetens upprätthållande. Utom dess begärdes extra anslag för krigsbehof och armeens samt en del af beväringens försättande på krigsfot, till omkring 34 millioner, att fördelas på tre år, hvarpå följde till sist begäran om det mindre kreditivets förhöjning till 23 millioner, för den händelse, såsom det hette, att H. M:t skulle till sommaren behöfva göra några truppsammandragningar eller utrusta någon del af flottan. Det är således omkring 93 millioner rdr bko, dels använda, dels begärda för försvarsverket, utöfver de ordinarie anslagen för samma ändamål. Och alla dessa anslag har riksdagen, med obetydliga afdrag, beviljat till en ministere, som varit föremål för graverande anmärkningsanledningar, som erhållit den egentliga representationens — d. v. s. de skattdragande ståndens — misstroende-votum, och som för öfrigt kan utan öfverdrift sägas vara en af de mest impopulära styrelser, som Sverge ägt under sitt konstitutionella statsskick. Huru är sådant möjligt? kan någon fråga. Möjligheten beror utan tvifvel derpå, att de konstitutionella begreppen ännu befinnas så litet utvecklade i landet, att t. o. m. inom sjelfva representationen män med upplysning kunnat uppträda och förorda anslagen, under yrkande det man dervid alls icke borde taga i betraktande huruvida den styrelse, åt hvilkens förvaltning millionerna anförtroddes, ägde landets och representationens förtroende eller ej. Anslagen, yrkade de, borde alls icke betraktas såsom något förtroendevotum. Man borde ej fästa sig vid, att regeringen gaf representationen den föraktliga sparken, att låta propositionen om anslaget framställas och frambäras af den konseljledamot, som just företrädesvis varit utsatt för de graverande anmärkningarne; ja, man borde icke ens bestämma de behof, till hvilkas syllande medlen skulle användas. — Våra riksdagars historia torde näppeligen bafva att uppvisa ett motstycke till ett sådant handlingssatt, och den slutade riksdagen kommer att på sitt samvete tungt bära den stora skulden, att icke blott hafva försummat ett tillfälle, då man kunnat genomdrifva ett sannt konstitutionellt samhällsskick, äfven med våra ogynnsamma former, utan ock hafva befästat den oansvariga allenastyrelsen. Denna dels politiska karaktersloshet, dels obeskrifliga kortsynthet hos några af borgareståndets representanter har satt oss tillbaka flera år i konstitutionell utveckling, och de skörda nu sin lön, de herrar, som härtill bidragit, då regeringens organer, med den älskvärdaste naivitet, anföra beviljandet af de äskade millionerna såsom bevis för det förtroende representationen hyst till regeringen. Att förändra denna regerings vare sig system eller personal, vore ju då att handla tvertemot nationens genom sina representanter uttryckta önskningar! Emellertid bevisar allt detta, särdeles beviljandet af det mindre kreditivets förhöjning, en stor skicklighet å regeringens sida, en skicklighet, af hvilken kon. Gustaf III sjelf kunnat berömma sig, oaktadt han kände med sig stor förmåga i detta fall, såsom man finner af hans ord till marquisen de Bouillö, då han yttrade: Det är sannt; jag känner någorlunda riksdagstaktiken, och om jag vore lika bekant med krigets skulle jag hvarken frukta en Lickner seller Rochambeau. ) Icke för att upprisva sår onödigtvis, utan för att till framtida efterrättelse framställa karakteren af denna den närvarande regeringens skicklighet, torde följande rekapitulation af den berygtade kreditiv-förhöjningen ej vara olämplig eller obefogad. Såsom bekant, var det aldrig oppositionens afsigt, att motsätta sig beviljandet af den askade summan; man kräfde ej ens såsom vilkor derför ett nytt styrelsesystem, utan inskränkte sig, i sin barnalromhet, derhän att fordra, det en del af anslaget skulle läggas till det stora kreditivet, för att lyftas endast i tillsalle af krig, eller ock, att det skulle beviljas med uttryckt ändamål: materielens förbättring och icke till onödiga truppsammandragningar, slott-parader o. d. Men icke ens de sa billiga sordringar kunde regeringen medgisva, utan var dess syfte, att anslaget skulle ej blott beviljas, utan lemnas med blindt förtroende, utan alla vilkor och om möjligt utan all diskussion. Det sednare var isynnerhet vigtigt derföre, att när man nu sålunda erhöll ett verkligt förtroendevotum, så skulle reg:n dermed visa nationen, att det föregående misstroendevotum vid riksdagens början, var utan all betydelse, utgjorde ett spegelfäkteri, som på sätt och vis kunde höra till riksdagsdramat, men som helt och hållet försvann, då det gällde en sak, som satte styrelsen i stånd att fortsätta sitt gamla system. Att vinna detta ändamål kunde med skäl anses för en kinkig sak, då man kände att de