Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1854, sida 3

till honom för att försåkra honom om högstdensammes synnerliga ynnest och nåd. — Hans Majestat Konungen! upprepade Marquardt med en djup bugning mot Gyldenlöve. — Om den ådle general Gyldenlöve än säger så, svarade Mikkel Skor, och om Hans Majestät försäkrar mig om sin ynnest och nåd, det hjelper likväl alitsammans icke, och skulle icke glädja mig så mycket, som att höra ett enda vanligt ord från edra läppar, min nådige herre och domare. Vid dessa ord böjde Mikkel sitt hufvud; då han tystnat, låg han knäböjande vid Marquardts fötter. Den gamle var djupt rörd, hans läppar darrade; man såg hur mycken möda det kostade honom att dölja sina känslor. Hans ögon förlorade det stränga uttryck, som Mikkel Skovs namn framkallat, och summo i en fuktig glans. I detsamma framträdde fru Ingeborg till dem. Anblicken af henne återförde Marquardt i sin roll. Han vände sig mot henne och utbrast: — Min fru! Bland alla de här närvarande väntade jag minst att träffa er. Jag vet det nog, Marquardt, svarade Ingeborg lugnt, och likväl hafva vi aflägsnat oss från Mindstrup i samma ärende, du och jag. — I samma ärende? upprepade han öfver