n På den yttre gården vattnades hästarne, och välklädda tjenare ilade fram och tillbaka. omkring sjelfva hufvudbyggnaden herrskade deremot ett djupt lugn. Månan sken ned genom de bladlösa träden. Rummen voro festligt upplysta. Marquardt hann obemärkt fram öfver gården. Han stannade nedanför hufvudtrappan, som om han besinnade sig eller samlade mod till det upptrade, sem förestod. Allt var tyst och stilla deruppe. Midt under denna tystnad trängde plötsligt ljudet af ett instrument ner till honom, en röst lät höra sig, klar och ren, på en af dessa vemodiga och rörande solkmelodier, hvilka tillhöra Jylland. Marquardt stannade, han lutade sig framåt och lyssnade; det var samma mjuka och friska röst, som fordom hänryckt honom — ban rodnade som en flicka; det var minnet af hans lifs lyckligaste ögonblick, som vaggade sig på dessa toner, en verld så högst olik den, i hvilken han lefde, den ungas rika verld, full af aningar, af hopp och lyckliga drömmar. Han nedsjönk på stenen med leende läppar och slutna ögon. Sången försonade honom med hans öde; han tänkte på flydda dagar, då dessa toner bott i hans eget bröst, han tänkte på en forntid, full af frid och lycka,